Favoritbilden..

Här är han....    Han som är saknad och sörjd. Min man, min livskamrat, han som är pappa till mina barn, han som vi älskade och som lämnade oss alldeles för tidigt.....    Frågorna är många svaren är få.    Älskar dig StickanHär är han............i sin rätta miiljö.

Åh vad jag saknar honom, och när jag tänker på att jag ALDRIG kommer att få träffa honom igen så känns det overkligt, samtidigt som jag blir fysiskt illamående och kroppen värker...........

Älskar dig och saknar dig

Ny Vecka

Så var det måndag igen. Barnen har gått till skolan och lugnet sänker sig över huset... Idag har jag valt att inte åka till Fontin och gå promenad. Jag försöker göra det nästan varje dag, det är så fint att gå där och hunden älskar det. Men idag måste jag till banken och fixa med lite av varje. Vill inte riskera att hamna i tidsnöd för då blir jag stressad och grinig.....

Jag körde hem mamma igår, hon har varit här i helgen. Faktistk ganska mysigt måste jag erkänna. Men lite irriterande är det att hon inte hör ordentligt:)

Imorgon ska syrran operera sig och startar därmed sitt nya liv.... Jag hade helst sett att hon slapp göra detta ingrepp, men det är vad hon vill och då måste man stötta så gott det går. Fast jag är inte till så stort stöd det vet jag men jag hoppas hon ändå känner att jag håller på henne.. Orkar knappt vara stöd till mina egna barn...

Denna vecka ska jag kontakta Begravningsbyrån igen och höra hur det går med bouppteckninge, och jag måste veta när på ett ungefär urnsättningen blir. Måste fixa detta med stenen... Hur sjutton ska jag få med mig den stenen hem. ?????

Just det ja..... måste öven ringa försäkringsbolaget ang E´s tand..... åh alla dessa samtal som måste göras......

Denna vecka kommer nog hösten!!

kram

1 månad och

2 dagar sen S dog!!! Var förbi graven och alla fina blommor är borta, Det står bara ett stramt och kallt kors som bbär hans namn Det är så overkligt att läsa hans namn där. Det ska liksom inte vara där.... något är så fel..

Måste snart välja urna och  måste fixa en gravsten. Jag vet precis vilken jag vill ha problemet är att få hit den..... måste fundera på det lite till......

Läkaren sjukskrev mig 3 veckor till. känns helt otänkbart att jobba nu får se hur det känns om 3 veckor, kanske försöker jag på halvtid eller väntar 2 veckor till....

Men jag har ff inte fått några pengar från Fk vilket innebär att det snart är helt tomt i pengapungen.....

Oron över hur det kommer att lösa sig kvarstår.

Usch jag vill bara sova och vakna av att allt är en mardröm...

Jag vill så gärna vara lycklig och känna tillfredställelse i livet men det går inte. Jag vill bara gråta och dra täcket över huvudet.


varför????????????????

kram

Det här med inlägg....

är ett av mina akileshälar. Jagkommer inte ihåg att göra inlägg. Jag kommer ta mig fan knappt ihåg något längre. Känner mig splittrad och får vara glad om jag klarar vardagen med hedern i behåll.

I torsdags var mina underbara arbetskompisar här. Dom hade med sig underbar lasagn som en lärare hade lagat och en mumsig chokladtårta som en annan hade bakat och en lärar hade skickat med ett paket innehållande flera olika choklader till mig..... Så gulligt. Dom hjälpte mig med lite av varje, rensa och planera utanför och att rensa bland papper. Så underbara vänner har jag...

E har åkt  på handbollsläger i helgen och igår kväll kom samtalet:
mamma jag har slagit ut en tand...........!
ok jag hade min mamma här på besök och vi hade käkat och drukit vin så någon bil kunde jag inte köra. Jag fick sådan ångest att det värkte i magen och började nästan grina....
fan fan fan att det bara ska hända en massa saker hela tiden. Varför kan det bara inte flyta på ...
nåväl jag so mnade till slut men idag så åkte jag dit och fick se en litet troll som vinkade glatt till mig i fönstret.
Men jisses halva framtanden var ju av. ringde akuttandvården som rådde oss att komma in vilket vi gjorde och vips på 40 min. så hade hon en hl tand igen. Då körde jag tillbaka henne till träningen, hon ville prompt tillbaka till lägret, kompisarna och träningarna...
Det är en tuff tfjej jag  har men så är hon van vid att ha ont på många sätt.
Älskade unge.

Resten av dagen tillbringade vi hos min syrra, vi fikade och slappade så gott och gjorde ingenting hur skönt som helst .

Att mamma är här beror på att E skulle vara och är på träningsläger hela helgen och C skulle varit iväg och hälsat på en kompis i Växjö  och jag har lite svårt med att vara ensam så länge själv fördå kommer tankarna, sorgen, saknaden. Det är jobbigt. Nu 'är C hemma hon åkte inte men ikväll är hon hos sitt ex som är hennes nuvarande.... eller hur fasen dom nu har det.....................??


kram

Dax för nya tag

Idag ringde dom från det boendet där min svärmor bor. Hon är alldeles för dålig för att bo där hon bor nu, i en egen lite lägenhet med tillsyn flera gånger / dygn. Men det räcker inte. Inatt hade hon varit orolig och då ligger det "använda" blöjor lite överallt plus att sängen blir skiten...... hm inte trevligt alls.

Så nu är det dax att ta nya tag och se till att få in farmor på ett demesboende. Jag tror inte hon lever värst länge till om jag ska vara helt ärlig. En flytt kan bli ödesstigen men den kan  också få motsatt effekt. Hon är en väldigt social människa och där hon bor nu träffar hon inte många.

Detta kan sluta precis hur som helst men en sak är säker. Det kommer ta hus i helvete den dagen hon går bort eller ska flytta.

Och om hon flyttar så innebär det en ökad ekonomisk kostnad för henne och det mina vänner är en historia för sig..

Jag riktigt känner hur det drar ihop sig.

Kram

kunde ju börjat bättre......!

C kommer hem efter första dagen på gymnaiset och dissar totalt sin nya klass. Idiotförklarar nästan alla 17 st.
Hm Det känns inte bra detta!
Visste rdan från början att detta inte passar henne men det är ju hon som ska gå inte jag och hon måste komma underfund med detta själv.

Bllir lite avundsjuk på andra föräldrar som har barn som redan nu vet vad dom vill bli och som har kommit in på det programmet dom sökte till. Dom är säkert nöjda och slipper oron. Nu står jag här med en splittrad och mentalt trasig 16 åring som redan nu lagt ribban. Men hon har lovat att ge det 2-3 veckor så får vi se sen........

trötta kramar

Skolstart idag.....

Idag börjar skolan igen efter sommarlovet. Ett sommarlov som varit fyllt med ångest, oro, och ledsamhet.
Nu är det meningen att vardagen ska ta vid och det gör den..... sakta men säkert.

C var nog lite nervös idag tror jag. Hon ska ju börja på ny skola, nya klasskamrater,nya möten. Hon känner till skolan mycket väl eftersom hon redan varit där flera gånger i olika sammanhang, men aldrig som elev.

Det är något speciellt med att börja gymnasiet trots allt. Jag vet att hon tvivlar på den utbildningen hon ska gå och att hon egentligen inte vill gå där, men det är inte lätt för henne nu att tvingas välja. Jag hoppas att hon finner sig tillrätta men jag ska stötta henne allt vad jag kan om hon inte trivs och vill byta......

E går kvar på sin gamla skolan, sista året, sen börjar även hon på ny skola. Högstadiet.... men det är 1 år dit så vi väntar med det.

Själv har jag faktiskt kommit iväg och gått nästan 3 km på fm och nu har jag städat lite, jag har funderat på att börja jobba men känner samtidigt att jag nog inte skulle klara det just nu, jag sover fortfarande dåligt och inatt har jag sovit 3½ timma har varit vaken sedan 01.30, vänt och vridit på mig så kl 03.00 gick jag upp och slog på tv:n i hopp om att somna i soffan men icke då....

Jag är så dålig på att sätta ord på känslor så jag kan inte förklara hur det känns. Men jag orkar inte med någon stress, jag märker det så väl här hemma, det räcker med att det kör ihop sig det minsta så tappar jag kontrollen.

Tänk förr kunde jag göra 3-4 saker samtidigt men nu får jag vara glad om jag fixar 2.

Kramis


Tokig av saknad!

Kan man bli tokig av sånt här? läkaren som jag var hos sa att man inte blir det, men just idag tvivlar jag.
Jag känner mig så ledsen, så ofullständig, så tom, så orkeslös, vill göra så mycket men inget kommer ur händerna. Det är som om något stoppar mig.

Jag blir så djävla ledsen och en panikkänsla sprider sig i kroppen när jag tänker på att han är borta och jag är ensam och ska förbli ensam utan att ha honom vid min sida.
Visst var jag flyförbannad på honom ibland och gudarna ska veta att jag mer än en gång tvivlat, men nu... Nu när han är borta så känns det för djävligt. En sån maktlöshet och ångest över att inte kunna prata med honom, inte känna på honom inte få se honom igen.
Vetskapen om att han aldrig kommer tillbaka får mig att undra, kommer jag att klara av att leva vidare utan honom, det var ju meningen att vi skulle leva ihop han och jag och våra barn.

Ibland så tänker jag: Äh han är i närheten (typ på sjukhuset) och sen i nästa ögonblick går det upp för mig att han inte finns där, han finns ingenstans, ingenstans.

Jag saknar honom något fördjävligt och vet inte hur jag ska gå vidare, det är sant, och jag är rädd för att bli tokig av saknaden.

Kram

Änka

Läste syrrans blogg för en stund sen och tårarna rann, är det verkligen mig det hela handlar om? mig och min familj. Har varit uppe vid graven både igår och idag och där ligger alla blommorna och när jag läser på korset kan jag inte fatta att det är S som ligger där, nyss var han ju här, levande om än sjuk så levande.  Får en konstig overklig känsla i kroppen som jag inte kan sätta ord på men det liksom slår lock för hela huvudet och knyter sig i magen.
Han är borta nu och för alltid kommer aldrig tillbaka igen. ALDRIG! d
man kan liksom inte ta in det.
Saknaden är jobbig nu. Jag sover för djävla dåligt och när jag väl sover drömmer jag  om S, att han vaknar och finns här.

Jag läste också: alla skulle krama ÄNKAN.
Änka????
är det jag det?

ja jag är 45 och änka, ensam med 2 barn

Hur ska det gå??

kram

Till min S

Du finns i vårt minne, jag har så mycket fina och roliga minnen, ett och annat dåligt också:) men vi hade ju också 20 år tillsammans. Du lämnade oss 25-30 år förtidigt, det är inte rättvist och att undra varför lönar sig inte, Ingen kan svara på det, men jag kan ändå inte låta bli att undra vad skulle detta tjäna till. och varför???

Jag älskar dig, saknar dig och hoppas du har funnit ro, ingen mer smärta eller ångest
kan plåga dig. Jag lovar att jag ska ta hand om C och E åt dig, Jag vet att dom kommer att göra dig stolt, men snälla, vaka över dom.

Jag lovar att försöka hålla det löfte jag lovade dig, det är svårt, du har faktiskt inte varit snäll som lämnat mig med detta:( men jag ska försöka lösa det så jag kan tänka på dig utan att ha dåligt samvete för att jag lovade dig men inte kunde hålla löftet.

Låt nu själen få vila och ha det så bra i himlen tillsammas med dina pappa och min pappa. Nu får du också en plats på ljugarbänken och där kan ni sitta, ni 3, och ljuga tillsammans och titta på oss som är kvar här nere.

Jag orkar inte gråta mer nu men jag sörjer dig lika mycket, tro mig, Tomheten och saknaden kommer mer och mer för varje dag så du får allt ge mig styrka för det här med att känna sig ensam är inget kul!!

Jag och barnen älskar dig och vi saknar dig och önskar att du var här hos oss, så var du än är så sköt om dig

puss och kram

A

Avskedet.....

Så var det över..... dagen som jag fasat över så länge, 18 augusti 2010, dagen då jag begravde min S, mina stackars barns pappa är över nu.

Det var SÅ mycket blommor i kyrkan att jag häpnade, när jag väl kommit till sans och fick balans,
Så otroligt mycket fina blommor, t o m kyrkovaktmästaren var överväldigad över blomsterfånget. Det hade varit mellan 80-90 pers i kyrkan.
Tänl va och alla kom för att ta avsked av S. Man kan inte bli annat än rörd och jag känner en vördnad och tacksamhet över detta.

Förmiddagen ägnade jag åt...... lite av varje, försökte bara få tdien att gå, åkte ner til blomsterbutiken och handlade blommor?????? vad det nu va bra för men ialla fall. Syrran frågade lite snyggt när hon kom och lämnade lite grejor
-"måste du göra detta nu" så tittade hon på när jag yrade runt och letade krukor
ja jag var tvungen att göra något............

M, och  hans tjej och mamma kom vid 12.30. Syrran kom  vid 13.00 för att hämta mig och så kom vi iväg vid 20 över 1. Ville vara i kryrkan och se och smälta intrycken innan andra kom. Mina 2 arbetskamrater kom samtidigt,  åh vad skönt att se dom igen....
När tiden var inne att vi skulle gå in i kyrkan gick C före mig och E efter men mitt på tröskeln efter att ha tagit ett steg in och sett kistan, brast det, det kändes som om benen skulle vika sig och jag fick ingen luft, jag lutade mig mot dörrkarmen och fick hålla i mig och jag grät och försökte verkligen behärska mig, jag ville bara rusa därifrån och lämna allt, ville bara säga till alla att gå hem.
Plötsligt finns hon där brevid mig, stöttar och lugnar min underbara jobbarkompis C.

Man fylls av en vördnad inför en stund som denna, i kistan ligger S, så nära men ändå så långt bort.
Jag vände mig om vid ett tillfälle och tappade nästan andan, så mycket folk, kyrkan var nästan fullsatt...
för min S skull.

Syrran satt hela tiden bakom mig och genom hela begravningsgudtjänsten kände jag hennes stöd och hand som klappade lugnande på axel.  Det hela kändes så overkligt, här satt jag och tittade på en kista och i den låg min S, varför, varför, varför???Han är verkligen död och inte på "semester". Vid flerat tillfällen fick jag ångest, mådde illa och  hjärtat rusade vilt och det var  precis som om sis kände det för då la hon sin hand på min axel. Det var så fint, samtidigt så smärtsamt som något kan vara, Det gör så in i helvete ONT!!!

C och E satt på var sin sida om mig och grät. C grät som hon aldrig gråtit innan, E grät stilla och kämpade med sina känslor, hon mumlade stundtals nästan ohörbart men jag hörde det ändå, när vi sen kom hem släppte det och hon hade huvudvärk, och illamående, låg på sin säng och somnade en stund. C likaså

Stackars mina barn,,,Jag tittade på dom flera gånger under gudstänsten och fylldes av en stolthet över mina fina barn och samtidigt en sorg en smärta som inte går att beskriva i ord över att dom i så unga år, 12 och 16 år mister sin pappa som dom älskar och sett upp till i hela sitt liv, som dom har sett förvandlas från stor och stark till sjuk, hjälplös
pappa. dom har gått igenom mycket och sett mycket dom sista 2 åren, Jag kan bara hoppas att dom klarar det i fortsättninen oc kså.

Efteråt åkte vi hem till oss, bara min familj dvs, jag och mina syskon med resp och barn, mina 2 arbetskamrater också. Det var så skönt att ha dom omkring mig, så vansinnigt skönt.

Min syrra och bröder hade fixat med allt, smörgåstårta, dricka, kaffe, kakor.. hela kittet jag kunde gå och lägga mig en liten stund.. så fantastiskt skönt.
Det blev en trevlig kväll trots allt tack vare min underbara familj.

och till dig sis:
TACK för allt, utan dig fungerar det inte, du en min livlina, du finns ta mig fan alltd där både för mina barn och för mig, Du ger mig styrka och jag är ledsen över om jag inte kän ge dig styrka men du får förlita dig på P, han finns för dig vet du. Kan jag bara återge dig en tiondel av allt du ger mig nu så kan jag vara stolt över mig själv.

Nu när vi tagit avsked av S måste vi försöka gå vidare, och jag är övertygad om att det kommer att gå bra, med viss revervation och upp och nergångar, men vi måste ta oss igenom det. Jag vet att vi måste försöka gå vidare men vi kan vänta lite till, jag orkar inte just nu men sen ska jag skärpa mig,

Jag har en sagolik tur som har en stor och brokig familj, goda vänner som stöttar och mitt liv blir aldrig detsamma men det måste gå vidare-

Trötta kramar

Väntan på begravning

Jag sitter här nu ensam och har städat hemmet så mycket jag förmår. Nu när barnen har hjälpt mig och gått till sina kompisar sitter jag ensam en stund och det är då dom kommer... tankarna, oron inför imorgon, ångesten.

Även om S var sjuk länge nästan exakt 2 år så fanns han ju ändå här hos mig/oss. Vi kunde prata och han kunde lugna mig när jag var upprörd eller arg. Han rådde mig alltid till eftertänksamhet. Han var väldigt eftertänksam och gjorde inget förhastat, till skillnad från mig som dessvärre är tvärtom. Inte lika mycket nu som förr men ändå.

Sista tiden gick så fort, visst låg han på sjukhuset i 4 veckor innan han dog men 2 av dom var han ganska klar, visst blandade han ihop saker och ting, inte svarade på tilltal, men han fanns fysiskt, jag kunde hålla hans hand, klappa hans kind. Det var den sista 1½ veckan, ja kanske till och med sista veckan som han gled ifrån  mer och mer för varje dag. Det gick så fort, han blev sämre och sämre för varje dag och en dag bara han somnade ifrån mig.

Det är nu saknaden kommer, Jag saknar honom  så väldigt, hans lugn, hans illmariga blick, hans torra skämt, hans varma händer, ja hela honom.

Imorgon väntar begravningen, och jag våndas så in i hela helvete, jag är glad om jag tar mig igenom den utan att kräkas eller svimma...

Jag är så tacksam över att jag har en stor familj som stöttar mig och vänner, 2 st från jobbet kommer och dom 2 betyder mycket för mig. Dom har stöttat tröstat mig nästan varje dag i 2 års tid utan dom hade jag inte orkat jobba. Jag är så tacksam över det.

Efter begravningen  är det avslutning i kyrkan, jag har fått frågan flera gånger om jag ska ha något efteråt men det orkar jag inte. Jag vill bara ha mina närmaste omkring mig, dom som stöttat och som jag litar  på.
Dom vet vilka dom är...

Idag är en väntan inför morgondagen.......

En dag som jag hoppas att jag klara av, 
 

kram

Samvetet

Varför ska jag ha såmycket samvete.???
Jag lovad S att ordna en sak för alla farmors barnbarn, något som han egentligen skulle ordna men inte han, så när han låg på sjukhuset så LOVADE jag att se till att det blev gjort.

ja nui står jag här och måste införliva det som jag lovade och det i sig innebär en hel massa trubbel... jag vet att jag gör rätt, jag vet att det jag gör är OK enl. lagen, jag vet allt det där ÄNDÅ känns det så fel.... och det är bara för en ....nej. två personer som har öppnat käften och anklagar mig för att " et är inte lagligt rätt"
grejen är att enl. bank, 2 oberoende jurister, begravningsbyrån har jag rätt. ÄNDÅ och det är bara för dom djäkla orden så tvivlar jag....

Dessa 2 personer har jag alltid haft svårt för dom representerar något och någon som jag inte står för och det är
egoism, högfärdighet, elakhet, sådana som dom visar sig endast när det gagnar dom och dom kan vinna något på det. Har berättat lite om det i tidigare inlägg mer vill jag inte berätta här.

Mitt samvete säger att jag måste hålla vad jag lovat S, och det är det som gör det så svårt.

Jag blir lite irriterad på honom nu faktiskt, för jag och även han visste att det skulle bli problem med dessa 2 och jag önskar inget hellre än att S hade hunnit ordna detta sjävl. Nu står jag här med eländet........ fan fan fan fan

Tänk va!!!

Nu ska jag hämta C vid bussen, hon har varit i Göteborg på Rixfm festivalen, hoppas hon haft kul, trots nack och ryggont hm..... 

Imorgon ska jag till läkaren och försöka/ måste bli sjukskriven för jobba det orkar  jag då fasen inte...........

Tankarna snurrar som som en elvisp i huvudet speciellt på natten, kan inte sova,
Det är som om någon väcker mig hela tiden så fort jag somnat.

Nu måste jag åka

3 dagar kvar
snälla S ge mig styrka att klara av onsdagen den 18:e'

kram

ljusglimtar

ljusglimtar finns mitt i all bedrövelse:
C sa lite försiktigt idag:
-"jag tror jag är lite kär
"och när hon berättar om vistelsen i Jönköping så finns det en speciell pojk där som hon pratar sig varm om.
Ögonen får en lyster som det bara kan bli när en tonåring är kär, en barnslighet som bara infinner sig

jag är så glad för hennes skull och önskar att detta hjälper henne igenom det andra mörka..........

Mam måste lära sig att ta vara på dom små tillfällerna.................

kram

Överseende

träffade prästen idag. ´Han kom gående som på gamla filmer, lite halvsvettig och med en "tofs" ihåret. En modern präst och ja,,,,,   Allt eftersom samtalet gick så gick det upp för mig att han är en modern präst. men  jag hade väldig och jag menar väldigt svårt att förstå att han var i mitt tycke "trög". Upprepade saker hela tiden och försökte hitta tid och plats rätt allteftersom jag och syrran berättade hela min historia.. Men om man ska vara helt ärlig så är det en ganska komplicerad historia där saker som hänt hela tiden vävs samman så man kanske ska överseende med att han tog fel på år/ plats/ tid/ barn/ jobb/ sysselsättning...  Sen är kan det inte vara lätt att lyssna till när både jag och syrran snackar för vi fyller i för varandra. vi avslutar varandrras meningar osv......

eller..
Efter ca 2 timmar var jag så irriterad att jag bara ville skrika rakt ut,,, varför vet jag inte.. men helt plötsligt gick det upp för mig varför han var där..jag ville bara säga till honom att gå och lämna oss ifred. Jag fick verkligen kämpa emot och verkligen skärpa mig så jag slutade lyssna på honom bara lyssnade till min inre röst som sa;7skärp dig och  koncentrera dig..
Jag måste vara dum i huvudet

Vi valde ialla fall låtar och psamler till begravningen som gud hjälpe mig är den 18:e, på onsdag.
Jag känner mig faktiskt nöjd med låtvalen.
Det känns bra.
Men åh vad jag gruvar mig för den 18:e

Snälla stickan ge mig styrka och mod att klarar den dagen ge mig kraft att gå vidare..................

Ännu en dag...

Ännu en dag har avverkats och denna dag har jag klarat helt själv. Tänk vad min stackars syster måst tycka det vart skönt (ironi) men säg den lycka som varar.... imorgon är det dags igen. Då kommer prästen hit för att samtala med oss. Jag hade bestämt mig för att klara det själv men så när hon frågade om jag ville att hon skulle vara med så försökte jag va stark men det gick inte så bra. Kan vara skönt med moraliskt stöd

Vi har varit en sväng i stan för att inhandla något att ha på oss på begravningen, jag hittade en tunika som jag köpte och en hel del annat (!) Fast som syrran sa du kanske inte vill ha på dig den sen... hm ligger nog något idet
Syrran har en jättefin turkos tunika som är för stor för mig men som tur är är det knytband på den så jag tror att det blir den, av 2 anledningar:

1. S tyckte jag var fin i turkos
2. Den kommer nog inte till användning mer sen

Syrran ska ju snart operera sig och sen kommer kilorna att rasa av henne och ALLA hennes kläder kommer bli förstora= nya måste inhandlas.... hm

C kom hem med något tindrande ögon idag från tjejträffen i Jönköping som visade sig inte alls vara tjejträff.
Det fanns killar också och en speciell kille vid namn Jonathan...... jag tror jag kommer att få höra mer om denna gosse.
Fast just nu sitter hon på sitt rum tillsammans med Adam (!?) 

ja ja ja

Kram 

4 tjejer

E har 4 kompisar här på övernattning och det är helt otroligt hur mycke (O)väsen 4 tjejer kan föra.
Jag är helt bedövad och är som en Schweizerost i huvudet!!!

Kl är 22.43 och dom har just ätit resterna av gårdagens pizza, nu laddas det med popcorn, och film.

Måtte dom somna snart för det gör jag

kram

Björnbär och flashbacks

Idag hittade jag mogna björnbär när jag tog kvällspromenad med hunden.

Vet ni hur länge sedan det bar jag  åt björnbär direkt från busken så himla goda.

jag fick flashbacks och för en sekund var jag 8-9 år och åt björnbär hemma i Onsala, och jag blev lika mörkröd och kladdig om fingrarna nu som då.

KraM

När är det nog....?

Dagen började ialla fall bra. skavet i halsen var nästan borta och jag hade nästan ingen huvudvärk. Kändes bra!!!

Jag och E städade upp lite efter gårdagen. Mina bröder kom och hjälpte mig med skräpet som samlats i takrännorna, det hade börjat slå rot och växte prydligt en liten grön sak i takrännan ovanför ytterdörren... jag är så tacksam över all hjälp jag får och det kändes faktiskt riktigt roligt att dom var här igår. Syrran var självklart här också med sina små.

Lillbrorsan bjöd alla på pizza och vi skrattade och åt hans underbara historier om kackerlackor i Spanien mm.
det var så skönt att få skratta. Vi hade jätte trevligt .

Så dagen idag började som sagt bra vi röjde undan och åkte ner till syrran med lite kläder och en kjol som jag hade tänkt ha på begravningen, det är för övrigt samma kjol som jag hade när vi gifte oss för snart 2 år sedan, men den sitter lite för hårt för att det ska vara bekvämt så jag tänkte att hon skulle justera det men det gick inte jun självklart inte.. varför skule det gå? inget annat går ju som jag tänkt mig??? alltså det betyder att jag måste ge mig ut och försöka hitta något nytt.... hm i vanliga fall en önskedröm nu en mardröm!!!

Nåväl på vägen hem råkade en djävla bult eller vad det nu var komma ivägen för mitt ena bilhjul och gick rakt in idäcket vilket innebär en punka på ett däck som kostar runt 2-4000kr och det är ju det sista  jag behöver nu.....
jag fick ett utbrott av, ursinne, hopplöshet, ångest, förtvivlan, saknad, ensamhet och en undran VARFÖR SKA DET HÄNDA??????

jag kunde inte hålla mig och utbrast i hysterisk gråt och tyckte för ett ögonblick synd om mig själv,
här stod jag  med 2 bilar ingen av dom körduglig, en demolerad moppe och en NY cykel med punka
fan fan fan.............
ringde brorsan och försökte hulkande få ur mig vad som hänt.....till svar fick jag:
-"ta det lugnt jag kommer med en gång"
Åh vad jag älskade honom för det....

E hade redan ringt syrran som var på väg in till Kungälv hon tvärvände i Bohus och kom hon också.....

Jag hade lyckats ta mig in i och låg i sängen och tyckte synd om mig igen när syrran kom, tänk att hon alltid finns där när jag behöver det!! Det är få förunnat att ha en syster som jag.
Jag älskar henne ovilkorligt!!!

Dom vet inte hur mycket det betyder och hur skönt det är att dom finns,

Brorsan kom också efter en stund..... SKRATTANDES........ För han var väl inte detta något men för mig var det en K2berg som skulle bestigas. dumma han
Han tog bilen till verkstad och där kunde verkstadskillen under överseende av min kära syster laga däcket,
snabbt och billigt kom jag undan....

Men det är då fan att det ska hända.... varför kan inget bara flyta på och vara lugnt och sansat så man får chansen att hämta andan.

När ska det ta slut??? Hur mycket ska man orka ta??? kan ju tyckas att det inte är så mycket att hänga upp sig på men för mig som just mist min man efter 2 års kamp och jag menar kamp så är detta tillsammans med allt annat faktiskt ganska jobbigt. 

Men jag har tur som har en underbar familj

Kram 



Kistdekorationen beställd

Så var den beställd, kistdekorationen, och det blev vita liljor, röda rosor och något blått i.

Kunde inte bestämma mig för allt kändes så fel, så djävla fel och stundtals undrade jag vad jag gjorde där över huvudtaget. Sen gick det inte att h ålla tårarna borta trots att jag hela tiden gjorde mitt bästa.

Fan fan fan fan...............

jag riktigt känner hur jag faller djupare och djupare ner, och jag orkar mindre och mindre vill bara gå och lägga mig i sängen och SOVA.......

Jag fasar inför den 18 augusti då begravningen är. Jag försöker att mentalt förbereda mig så gott jag kan men det är svårt. svårt.

C har fått möjlighet att åka med Ale fritid på en tjejresa till Jönköping tillsammans med bara tjejkompisar, i 2 dagar, bastu, bad, matlagning, tjejsnack och mys..... Åh vad skönt för henne, det kanske ger henne lite mer kraft framöver.

KRAM

Hat.......

Trodde inte att jag skulle känna så här när alla mina känslor redan är upptagna, men när jag ser min totalt sårade 16-årings ledsna, rädda, besvikna, sårade ögon fylls jag av HAT....

Hat till hennes ex pojkvän, jag tycker mycket om , men jag måste erkänna att han har sjunkit så långt ner att han numera befinner sig under skiten på mina skosulor......

Att han kunde göra så.. Men är jag egentligen förvånad. Jag om någon vet ju hur killar fungerar... men ändå.
Att göra så mot C JUST NU , när hon redan har så mycket sorg inom sig.

Jag har sån lust att ta ett snack med honom. Jag och även 'C hade höga tankar om honom. Han gjorde många fel men också mycket rätt. Han fick henne att tro att hon var speciell. Och så visar det sig att han är en stor djävla
skit. En typisk omogen, osäker, feg, egoistisk elak skit.

Trodde aldrig jag skulle säga så här, men en kille som gör slut när tjejens pappa ligger för döden och lämnar henne med rykten att han även varit otrogen..............................................När han LOVADE henne att han skule finnas där förhenne eftersom hon är hans bästa vän så lämnar han henne  när hon håller på att sjunka
Nå vad säger man'

klarar hon detta helskinnad klarar hon allt.
och jag ska stötta henne så mycket jag kan

Att ungdomarna är unga och gör slut är väl inget konstigt i sig men på detta sätt......

Tänk att man aldrig lär sig


Nä nu djävlar.....

idag när C skulle ta moppen för att åka till en kompis upptäckte hon att moppen inte stod där hon ställt den i gårkväll... Nä för den låg 300 m bort slängd vid väggrenen totalt demolerad.......
Just vad vi behövde just nu...
ah men vad fasen kan man inte få ha något i fred. vad är det för skitungar som går in på en tomt och  snor en LÅST moppe som dom ändå inte kan köra vidare med.
Jag blev så ARG.

E´snyinköpte cykel hade dessutom punka på BÅDA däcken,
nä nu djävlar
vad mer kan hända liksom.??

jo... C fick reda på att hennes fd pojkvän som så snällt dumpade henne 3 dagar innan pappa dog och som sen inte har bryt sig det minsta, (trots att han säger att han gör det) tydligen varit "otrogen" mot henne.
om det är sant eller bara löst snack återstår att se, men ialla fall. SOM OM DET INTE RÄCKER NU....

Allvarligt vad ska jag göra för att det ska räcka med elände nu.
Jo jag tycker faktiskt vi har haft lite otur nu
E som fyllde 12 år 3 dagar efter att hennes pappa dog och som sen blev "vuxen" ytterligare några dagar senare. Det är mycket som händer i deras liv just nu och jag kan bara hoppas att jag räcker till och klarar av att hänga med när det nu går undan,

kram

Känslostormar

Det är så mycket som händer hela tiden och jag bara åker med utan att riktigt varken känna eller förstå vad som händer.

Det kommer blommor, jättefina blomsterbuketter och fina kort dom står samlade på bordet i vardagsrummet och ibland när jag ser på dom så fylls jag av en tacksamhet men samtidigt av ett hat mot dom. Jag vill nämnligen inte ha dom för eftersom jag har fått dom så betyder det att det har hänt. hade inte blommorna funnits där så hade allt varit som vanligt

Jag fick av grannen nybakade frallor bakade av dinkelmjöl(!) jättesnälllt verkligen men det var 3 st frallor, inte 4st
hade jag fått 4 st hade det varit som vanligt.

Det är bara några exempel på vad som ger upphov till känslostormar i mig

som när jag tänker på att jag är ensam med 2 flickor, ENSAM ensam om allt jag har inte skilt mig och han finns tillgänglig att samtala diskutera med. Nej jag är ensam om alla beslut alla problems som ska lösas.

Vi gick igår till kyrkogården för att se ut en gravplats och när vi (som vi trodde) hittat en plats där det såg ledigt ut så sa flickorna här vill vi att pappa sa ligga
då¨visade det sig att den platsen inte alls var ledig och det slutade med att vi inte fick välja eftersom det inte finns platser på stora kyrkogården om man inte vill ta över en som är återlämnad men det vill jag inte eftersom den "gamla" kistan ligger kvar under våran Urna i så fall... äckligt....

Nä vi fick ta en plats i Urnlunden som ligger utanför själva kyrkogården och det var en plats som C tidigare sagt att hon inte ville ha eftersom det inte kändes tryggt där. Nu blir det där ändå eftersom det inte finns någon annanstans..... djävla skit och helvete..... det ser ut att finnas flera fina platser inne på själva kyrkogården men vaktmästaren hävdade att det inte alls var så...


fan fan fan fan.... vad mer kan gå "inte våran väg"
vad mer kan hända nu??
Inget blir som jag hade tänkt eller hoppats på...

Han kan inte ens få den viloplats som vi hoppats på!!!!!

Sen måste jag snart börja städa bland hans grejor, kläder och i badrummet.
C sa lite försiktigt igår
-"kanske inte är läge nu men kan inte jag få ta pappas badrumskåp nu"
Jag bara tittade på henne fick inte fram ett ljud, men efter 2 sek. så
-då måste vi städa ur det "
då blev det tyst!!!!

Jag orkar inte att ens börja ta i hans saker, hans väska sen sjukhuset är inte upppackad än,
Jag klarar inte av det.
Måste jag slänga hans kläder / skor / rakvatten/ tandborste mm?
E ville kasta alla kaffemuggar som han använt!!
 
Men det är ju som om han inte finns då???

Någonstans måste han ju finnas och om han gör det så är det bäst för honom att han nu ger mig lite styrka för jag behöver det!


trötta kramar

Dödsannonsen

Så stod den där... i tidningen

Dödsannonsen..........

och dikten som C och E själva har skrivit .....

Älskade Pappa,
vi kommer aldrig glömma eller sluta älska dig
Ditt namn, din röst, hela du lever vidare i oss
Efter två års kämpande var din tid inne och Pappa
du ska veta att det var ok
Lova att alltid komma ihåg oss, så som vi kommer ihåg dig
Så som du en gång var, en stark, godhjärtad, envis, kämpande far
Så vart du än befinner dig, så finns våran kärlek alltid kvar
Pappa, du var våran kung
Sov gott"

C. E, M

Nu är kampen slut och du slipper lida mer
Du finna alltid i mitt hjärta
Älskar dig nu och för alltid

A (från mig)

Så overkligt att läsa hans namn,
och ändå har jag tänkt på hur det skulle bli den dagen när den står där, trodde jag var förberedd... men det var jag inte ialla fall inte som jag trodde..

Tårarna kom Igen, DET GÅR INTE ATT SLUTA...!!
Fan min näsa är alldeles röd och sårig inuti och den kommer aldrig att läka om jag ska gråta hela tiden

Jag tittade och läste flera gånger innan det gick upp för mig att det faktiskt är min S som avses.
Flickorna läste den också flera gånger.

Kanske börjar man sakta förstå att han är borta nu och för alltid är det därför det gör så ont inne i kroppen

kram

Så mycke beslut, frågor och ångest

Idag var dödsannonsen inne i tidningen

så overkligt att läsa

Så fin med dikten som flickorna skrivit själva

Tårar

Begravningen sker i Surte kyrka den 18 augusti kl 14.00

Snälla S ge mig styrka att klara mig igenom den.

Idag ska vi till kyrkogården och välja ut en plats till S!!

Måste även borja titta på psalmer

En låt är redan klar och det är
"För att du finns" med Sonja Aldén
pappa gillade den låten (och tyckte att Sonja var snygg!!)

Måste pratra med M om hur han vill ha det med sin "del"
jag hoppas på att få sitta kvar i "orubbat bo" men jag vet inte vad han vill...

Jag har huvudvärk, magvärk ont i ögonen och känner mig tom, trött och ENSAM

släkten är värst.....

Häromdagen ringde S brorsdotter!!!!
jag vet att jag borde ha ringt dom men det har tagit så emot. Jag orkar för det första inte ringa runt till alla det får ta sin tid och visst jag har sparat dom till sist därför att jag inte riktigt orkar med dom. Dom är väldigt speciella och inte helt i min smak om jag uttrycker mig miil. Det finns drag hos dom som jag bara inte klarar av, såsom
(jag uppfattar det iallafall) egoism, falskhet och hyckleri.

Ni som läst tididgare inlägg "vi drabbades av cancer" förstår vad jag menar.

Nu var det så att Åbytravet med tränare satt in en annons i GP till S ära helt utan min vetskap. och det var den som fick henne att ringa:
varför har du inte sagt något?
Hur kunde dom veta och inte vi?
va han SÅ sjuk?
Hur blir det med farmor nu?

Dom har inte brytt sig det minsta det senaste 1½åren och behöver inte göra det nu heller anser jag. När jag behövde hjälp förut så lovade dom att ställa upp men när jag bad om hjälp hade dom inte tid.

När S behövde hjälp att ta hand om deras pappa som var alkoliserad och bodde hemma hos deras farmor
så skyllde dom på att dom redan haft sitt elände......

Jag kan helt enkelt inte med dom.

Släkten är värst eller!!!!!

kram

(O)Verkligheten

Dagarna går, dom passerar nästan obemärkrt förbi. Vi gör en till två saker per dag resten av dagen är vi bara, jag vet egentligen inte vad vi gör  en vi är bara hemma, pratar lite tittar lite på tv:n, E leker med kompisar lite och tja det är väl så livet går vidare just nu. Känns tomt och ganska meningslöst måste jag erkänna.

MItt i all bedrövelse så finns det små ljusglimtar som igår när vi satt vid köksbordet. E och C åt vindruvor och vi pratade lite om ditt och datt då frågar C plötsligt:
-Om rött vin är gjort av röda vindruvor är då vitt vin gjort av sådana här (gröna vindruvor)
innan jag han svara så ropar E:
-Va är det alkohol i dessa vindruvor"!!!
Vi brast ut i skratt allihopa!!!
den ungen säger dom mest underbara saker ibland.

kram

Skrivit av C och E, Älskade ungar, mina fina barn

Skrivit av C:'
 Nu är din kamp äntligen över. och du kommer alltid finnas hos oss pappa, men sov så gott nu, och jag kommer aldrig göra något som skulle svika dig. jag älskar dig mest i hela världen, vila i frid. ♥ Stig-Arne Andersson, pappa och make, livslust 26/2-55 - 26/7-10 den 26 juli kl. 19:28 ·

 E svarar:
 jag vet att det e svårt nu cajjo men du och jag mamma får se till att pappa blir stolt över oss, pappa kämpade men nu orkade han inte mer. nu behöver han inte lida mer .. eller hur ? ♥ ha det bra pappa (L)

C:
det var han emelie. plus att han ser oss. och tack alla, så mycket. han kanske sitter på ett moln och kollar på oss som anton sa den 28 juli kl. 17:27 ·

Inlägg av E:
Pappa,Du kommer alltid finnas hos oss,din tid va inne nu kroppen orkade inte mer.jag älskar dej mest i hela världen, det kommer jag alltid att göra,Jag hoppas du känner likadant. jag kommer aldrig göra något som gör att du blir besviken på mej,Jag mins när du sa till mej " jag kommer att älska dej ända tills jag ligger... 6 meter under jorden och det lovar jag" och det gör du snart jag hoppas att du håller ditt löfte.♥
pappa -du var min kung..
den 27 juli kl. 11:17 ·

Detta har mina barn skrivit på Facebook till allas beskådan
visst är dom fina mina/ våra barn
jag älskar dom över allt annat på jorden!!!

En ny fas

Det händer hela tiden saker omkring mig varje dag. Men jag är liksom inte riktigt med, jag går som i en dvala liksom nästan som om man är påverkad av någonting. Kan inte riktigt förklara det men nästan som om man halvsover.

Försöker verkligen att vara i nuet och det funkar ibland men så ett tu tre så säger någon något eller så inträffar det något som gör att jag blir ledsen och tänker på S.

Jag börjar fatta nu efter 1 vecka att han är borta på riktigt, han ligger inte på sjukhuset jag kan inte åka dig och prata, krama eller känna på honom stryka honom över kinden eller smeka hans mjuka babyhår. NEJ han är BORTA borta.
Aldrig mer ska barnen få ropa på "pappa" eller fråga pappa om nåt. För till skillnad från många andra barn så har inte mina barn längre någon pappa i livet

Nu är det vi 3 tjejer kvar.
En ny fas........... väntar

Avsked

"dödens dag" inlägget tog 4 dagar att få ihop och jag har utelämnat många detaljer och även känslor.
Ex som det när S väl somnat in och vi åkte hem. För att berätta för C och E att deras pappa dött.
E skrek och grät som en tok och C sa: rör min inte och sprang iväg.
efter ca 1timma hade dom lugnat sig så att vi kunde åka tillbaka till sjukhuset för jag ville att dom skulle se honom samma dag som han dog för det blir bäst så, Kommer ihåg att jag träffade min egen pappa ca 1 veckaefter att han dött och det var inge bra, Stel och kall som en sten med blåaktig ton i huden.

Nä jag beundrar mina barn som gjorde detta. E grät och tog tag om axlarna på S och sa desperat:
-"vakna pappa vakna", hon la huvudet mot brösten lyssnade efter hjärtslag, hon grät som hon aldrig gråtit.
vad C gjorde vet jag inte, hon ville vara inne hos S ensam och det gfick hon.
Jag lät dom få  den tid dom behvöde jag det är jag tacksam för idag. Dom fick ta ordentligt avsked.

Martin (S´s son)  kom ner tillsammans med sin mamma, han kom för sent men han fick "se" honom ialla fall (Martin bor i värmland)

Alla gick vi in en och en och tog egna avsked av S som låg så fin och iordninggjord i sängen. Han såg så fridfull ut och inga spår av smärta syntes i ansiktet. Men ÅH vad jag saknade honom

Tillslut gick vi alla in tillsammans och tog avsked och gick därifrån och då blev jag illamående, vi går och han ligger kvar på samma sätt som när vi kom. Konstigt han märker inget, han känner inget han bryr sig inte. eller ??
man kanske inte ska vara för säker för han känske både ser och bryr sig fast jag inte ser det?????

jag blir fysiskt illamående och måste sluta för jag orkar inte.

kram

DÖDENS DAG 26 JULI 2010.....

19 Juli, vecka 29 var vår vecka på Rörtången, Jag och flickorna åkte dit på söndagen, kändes konstigt att åka dit bara vi 3. Jag var hela tiden inställd på att ta med S dit med hjälp av sjukvården, men ödet ville annolunda,
Varje dag var jag inne på sjukhuset och hälsade på honom.

Barnen var med mig inne ibland, vi bara sitter där och tårarna rinner, han sover för det mesta men ibland så reagerar han när barnen kramar och tar hans hand. vilket är härligt om än sorgset.

Onsdagen var dagen då han skulle till Sahlgrensksa för en undersökning, på vägen dit i ambulansen fick han ett krampanfall och var vid ankomsten medvetslös. Det blev till att återvända till Kungälv.

På Fredagen träffade jag läkarna som lugnt och stilla klargjorde att vi stoppar all fortsatt planering nu, Det finns inget att göra, det blir ingen strålning. Nu tar en annan sorts väntan vid.

Lördagen bestämde jag mig att ägna åt barnen jag var inte på sjukhuset, utan var på Rörtången och det kom 2 vänninor till mig vi gjorde käk och pratade mycket den kvällen,

C var hemma och E hade en kompis med på rörtången. Vi hade det ganska bra, det var tomt och konstigt att vara där själva men det gick....

Söndagen ägnade jag åt att städa och packa ohc vi åte från 'rörtången vid 2tiden, väl hemma packade jag upp och rörjde lite innan jag skulle iväg sjukhuset. Just när jag ska in i duschen ringer telefonen och det är från avdelninge. S är dålig vi måste komma in.... PANIK ringer syrran och ber henne komma med vilket hon gör även flickorna följer med och när vi kommer fram sover han så gott, vi stannar i flera timmar, sitter och pratar och faktiskt även skrattar lite, jag tror S hör oss och han ler innombords.

Måndag 26 juli: kände med en gång att det var något på gång, jag visste med en gång när jag vaknade atnjag åkte t jag måste in till sjukhuset och vid halv 1 åkte jag in.

Detta var sista gången som jag skulle behöva åka dit för när hem igen så var jag änka

När jag kom till honom vid 1 så var han lite orolig och hade  ont han fick mer morfin vid 14 tiden soch därefter vaknade han inte igen, jag fick ingen mer kontakt med honom, jag höll hans hand baddade hans panna, fuktade hans mun och pratade med honomn tyst och stilla, viksade i hans öra hur mycket vi älskar honom, han höll min hand hela tiden.
Åh vad jag grät.. hela djävla tiden rann tårarna.

Vid 3 kom läkarna och vi pratades vid dom satte in en extra säng åt mig: "Han kommer nog inte att klara natten"
så overkligt det lät. Jag vet ju att denna dag skulle komma men inte nu, det var för tidigt, INTE NU det kändes helt overkligt.
Jag vågade inte lämna rummet, jag fick mat och dryck men jag lämnade inte S.

Jag var helt ensam i rummet och hörde och såg hur han sakta gled ifrån mig, Hur hans rosslande blev värre och värre hur han blev blekare och alldeles fuktig och kall, läpparna tappade sin färg......
Det var tyst och stilla,
Efter ett tag kom en sköterska och sa att hon inte kände någon puls längre och frågade om dom skulle ringa någon som kunde vara hos mig.  Jag förstod inte vad hon menade......
En konstig känsla spred sig som en löpeld i min kropp, jag mådde så illa....
satte mig upp och klappade honom på kinden och kramade honom viskade i hans öra att:
-"det är OK, du kan somna nu, var inte rädd!! Jag finns här och jag lovar at ta hand om flickorna, vi älskar dig så mycket och du har kämpat så hårt, men det är ok för mig också nu,
och då kramade han till min hand en gång sen sjönk han längre in i sömnen.

Vid det tilfället hade en undersköterska satt sig brevid mig och höll om mig och jag tror jag hade fått en kopp kaffe i handen.
Jag har aldrig känt mig så ensam och rädd i hela mitt liv och DÅ som igenom en dimma såg jag min mamma och syster i dörren, ÅH vad "glad" jag blev över att se dom. DOM KOM och det kändes inte så ensamt längre.

Så efter ca 10minuter tittade S upp och liksom kippade efter andan och sen blev det tyst....................................................................................

VAD ÄR DET SOM HÄNDER" EN SÅ PANIK JAG KÄNDE men ändå inte...............det var slut
han har gått bort" hörde jag en sköterska säga,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,

ÅH VAD JAG GRÄT jag kramade honom pussade honom på kinden i ett sista desperat försök att väcka honom eller åtminstone att han skulle känna att jag gjorde det.

Men han kände det inte för han var död

MIN S VAR DÖD!!!!!!!!!!!!!!

Hur kunde det  hända?
Varför?

Begravningsbyrå

Idag har jag och C och E varit på begravningsbyrån, syrran var med tack och lov
kändes helt konstigt att vara där och prata om begravning, val av kista mm

Det kändes helt overkligt att jag satt där och pratade, det var liksom inte jag kändes det som.

Dessutom blev jag irriterad på barnen som inte kunde sitta stilla och när C tog upp mobilen fick jag nästan panik...Djäkla ungar som inte kan uppföra sig ordentligt....... Men som sagt det hela kändes overkligt.

Begravningsentreprenören var helt OK, Han berättade dessutom att S säkert hade försäkringar via jobbet som antagligen faller ut nu och det kändes ju bra för hur det än är så har jag gruvat mig ofantligt för hur jag ska klara mig, men vid närmare eftertanke så tänker jag inte ta ut någoti förskott. Det är ju försäkringsbolag och då vet man ju hur dom är......

Fick med en brochyr hem där jag ska välja kista.......
Hur väljer man kista?

jag måste välja kista men jag vill inte det tar emot så enormt att jag inte får det gjort
men idag så ska jag bestämm mig

tror jag?

kram

RSS 2.0