annslife

jäkla skit.. Idag är jag så trött på att må dåligt och vara nedstämd så jag har bestämt mg för att må bra och vara glad!!!!!

Solen skiner och det underbart ute...
Vet ni... På måndag ska vi åka med hästen till Alingsås och prova ny sadel...... mm snäpp (nä vi har inte råd)
Själv tycker jag det ska bli som en liten utflykt, ja, faktiskt ett äventyr för bara det att få in eländet i transporten är en historia för sig.. och vad roligare är:
S vill åka med!!!!
Det tycker jag är ASKUL faktiskt.. Han är fortfarande intresserad och vill vara med. DET ÄR JÄTTEKUL OCH BRA det var nog när han sa att han ville köra som jag plötsligt kände mig lite mer uppåt.

sen är är man ledig på fredag oxå.

och IDAG SKINER SOLEN!!!!! bara en sån sak=)

Idag är det 15 år sedan min pappa dog. Jag minns det som igår. Jag kommer ihåg smärtan som slog mig till golvet när min mamma ringde 06.10 på morgonen och berättade att pappa gått bort.
- vart då? frågade jag
då kom en sköterska till luren istället och berättade var mamma befann sig och vad som hänt min pappa. min älskade pappa. jag kommer ihåg hur jag skrek och kastade telefonluren ifrån mig och skrikande sjönk ihop på köksgovlet och skrek NEJ NEJ NEJ, Jag slet mitt hår och grät som ett barn.
Sen plötsligt reste jag mig lugnt och stilla och gick tillbaka till telefonen där sköterskan tålmodigt väntat och antagligen hört allting jag tog luren och pratade lungt och stilla.

S hade tagit hand om C som vaknat av mitt uppträdande (hon var 1 år) vi gjorde oss iordning och S körde mig till Kungsbacka sjukhus där mamma fanns och även min pappa. När jag kom in genom entren så kom en läkare och förde in mig i ett rum där berättade han vad som hänt ännu en gång.
Hjärtinfarkten hade varit så kraftig att han troligen inte överlevt även om han kommit till sjukhuset tidigare. Döden kom snabbt. Precis som min pappa alltid velat, Hans stora skräck hade varit att bli liggande som ett kolli, beroende av andra. Han fick som han ville. och lämnade oss andra kvar. det var bara alldeles för tidigt. Han vara bara 63 år

Jag tänker på min pappa väldigt ofta, nästan varje dag faktiskt och saknar honom jättemycket. det finns så mycke som var tänkt att han skulle få uppleva... Men ödet ville annorlunda.

Jag önskar att min pappa fanns hos mig nu när jag själv inte har det så lätt, jag saknar än idag våra små pratstunder. Men tyvärr så är han borta men finns hos mig ändå i mitt hjärta och själ....

Idag tänkte jag åka till Onsala till min pappas grav. Imorgon är det 15 år sedan han plötsligt dog!. Sen mamma flyttade från Onsala så är vi aldrig där. Så det är verkligen på tiden att jag åker dit, (för att döva mit

Jag glömmer den dagen aldrig, det var som om det var igår. Konstigt nog så föredrar jag den sortens död. Plötslig och utan föraning. Det är fruktansvärt jag vet men, Jag hoppas att när den dagen kommer och min tid är inne så vill jag också dö så som min pappa gjorde.....

Samtidigt tänkte jag hälsa på min arbetskompis som bor i Onsala, hon har fått en liten Lukas, tja liten och liten.
4650 och 51 lång var han när han föddes så nu väger harn runt 4800.... stabil krabat..... men det ska dom vara tycker jag!!!!
Måste först inom någon affär och införskaffa någon liten present..... Borde kanske ringa henne och kolla så hon är hemma idag?????


Ni har väl inte glömt ställa fram klockan till sommar tid????

Nu när ljuset kommer tillbaka ser jag bara mörker omkring mig, Vart jag än vänder mig så är det mörkt, ser inget ljus känner inget hopp, har en ständigt gnidande oro ett fysiskt illamående som inte vill ge med sig.

Hur ska jag kunna hjälpa dig älskade unge? Jag är så otillräcklig, så hjälplös. Som mamma ska jag vara den bärande länken, den trygga stabila att luta sig emot. Kanske är jag det men jag känner mig så ofullständig. Jag vet helt enkelt inte vad jag ska göra. Och min största fasa just nu är att allt som är uppbyggt ska raseras och spridas runt i små delar för jag vet inte om jag kan eller har orken att plocka ihop det igen.

Att vara 16 år och känna att allt det man har kärt, det man älskar sakta rycks ifrån sig, att inte veta vart man ska vända sig för vart man än vänder sig så finns det inte där, det där som man så gärna vill ha....
kärlek, tillgivenhet, trygghet.

Vissa saker måste man gå igenom, förlorad kärlek, svek. Att förstå att den man älskar och trodde på, den man litade på, den som var det stora stödet att förstå att det inte längre fungerar som man vill är tungt och man vet varken ut eller in. Det är som en känslomässig berg o dal bana. Ena stunden fylld av glädje, lycka för att i nästa sekund häpet och ledsen undra: vad hände? och varför? man får inga svar och kvar står man, ensam och ledsen. Man känner sig sviken, arg, rädd, ledsen

Att inse att den man älskar, sin bästa vän inte längre räcker till. Att tvingas se sanningen är stort en smärta utanför gränserna

Att tvingas inse, mot sin vilja, att tiden snart är kommen att låta någon annan ta hand om honom. Att inte längre ha honom som sin. Att inte längre få sitta på ryggen i full galopp över ängen men hans röda man och svans fladdrande.
Eller leka i tafatt i hagen, eller vissla och han kommer med huvudet högt. Att inte längre få ha den där speciella kärleken och glädjen som han så osjälviskt ger. Den sorg är så tung tung att bära, endast tiden kan läka det infekterade sår som detta kommer att ge. Såret kommer att läka men ärret kommer föralltid att bestå.

Som om detta inte var nog så tillkommer sorgen över att pappa ska dö, Att se honom sakta tyna bort. Från att ha varit en stor, stark trygg pappa till att nu vara en tunn, krokig, tunnhårig, skrynklig man som knappt klarar ta av sig byxorna eller stiga upp ur sängen själv, att tvingas åse detta varje dag, är vad jag kallar tortyr, en smärta så stor att det är svårt att sätta ord på det.

När vännerna sviker????

vad finns kvar???

Och jag kan bara stå brevid och se på: lyssna, stötta, gråta, förbanna

Jag kan inte blåsa på det och säga " det går över"

Överdriver jag??? Jag tycker inte det!. Om det hade varit under normala omständigheter så kanske men inte nu, inte i den situation som vi befinner oss i.

Men solen går upp imorgon också, men det är så mörkt ändå!!!!!

Ja så är det dax för generationsskifte. Som jag tidigare berättat så ska min man bli farfar i september!!!!! Det kan man ju tycka är kul, gulligt, spännande mm. Men om jag ska vara riktigt ärlig så ser jag inte fram emot detta. För när det föds en så dör en annan?!!! så har det varit i min familj. Bland annat så dog min pappa när C föddes, När E föddes då dog mina föräldras granne.

är det det andra.... Nu igår efter min 1½timmes styrketräning så åkte jag till Jennylund där min C tränade med hästen, jag sitter inne i fiket och pratar och har jättetrevligt känner mig uppåt värre faktiskt. Helt plötsligt ser jag genom rutan hur min dotter vinkar till mig och hon ser ledsen ut.... då var det dags igen.... vad är det nu då????
Humöret sjunker och jag känner hur jag iklär mig rollen, trösta, lyssna, uppmuntra. Nåväl det är väl inte så farligt.

När jag kommer ut så ser jag hur tårarna rinner på henne och hur hon uppgivet och fullständigt förkrossad säger:
- mamma, jag är för stor för honom. jag kan inte hålla om honom för mina ben är för långa, jag är för lång för honom.
Jag blir helt stum och försöker hitta dom rätta orden.....

Inte så farligt tänker många, det är ju bara en häst, visst är det så men detta är en mycke speciell häst, en häst som betyder ALLT för C. Det är  hennes bästa vän... ÄH tänker ni... men det är så... Dom här 2 har något speciellt som man sällan ser mellan djur och människor, ett speciellt osynligt band, en kärlek som finns mellan dom. Det är inte bara en häst, det är hennes bästa bästa vän. som hon älskar mest av allt. Utan honom klarar hon sig inte. Det är den osminkade sanningen.





Jaha som sagt är det inte det ena så är det det andra..... Men jag tror efter att ha tänkte igenom detta lite att det kanske kan ordna sig. Han har tappat lite muskler under vintern därmed känns han mindre, om vi/ hon tränar upp honom och han får lite mer muskler så kommer han att kännas större och med en ny sadel!!! så kanske det blir bättre, han blir ju knappast högre men ev så växer han lite till om vi har tur. Sen får hon tänka om lite, hon kan kanske inte ha honom som hopphäst utan ha honom mer som allmän häst, lite tävlingar, lite dressyr, lite sällskap, Det är ett dyrt sällskap men om inte det varit något väldigt speciellt med honom så hade jag inte tvekat att sälja honom och ev köpa en annan men jag kan inte bara inte göra mig av med honom, Det skulle vara som att hugga av armen på C. och det vill jag ju inte.....

Annrs står ett besök på Östra sjukhusets ögonklinik med E på agendan idag samt en sväng på stan för att hitta en vinterjacka!!! Hon ska snart på sin lilla resa norröver och måste ha en riktigt vinker jacka med rejäl luva+ en hel del annat fast det har jag tur som får låna av en jobbar kompis, typ Ullunderställ, ullstrumpor, färgade skidglasögon, en tät ullluva att dra över huvudet som går ner i halsen och där bara ansiktet syns, bra att ha under mössan när dom ska åka hundspann i 2-3 timmar i bitande kyla.... uhuhuh vad kallt, mysigt och roligt det låter.......

Nu back to work

När man läser ex dödsannonser och det står "nu har du fått ro, Nu är striden slut" så tror jag inte folk egentligen förstår vad som menas. - vaddå strid" antingen är man sjuk eller så är man inte kanske man tänker. Innan vi drabbades av cancer så tänkte jag så.
-"Det kan väl inte vara så farligt herre gud" vad menar dom??. -Ok personen har varit sjuk än sen"? sen skjuter man ifrån sig det och bläddrar vidare.

Tänk så lite man vet! så Man tror man vet så mycket när man är 45 år men det gör man inte.....

Den strid som avses är den kamp man ska övervinna varje dag i form av att stävja ångest, oro, stress, inte bara ens egen utan även som i mitt fall, barnen, och framför allt den sjukes och även min egen. Min egen hamnar längst ner på prioriterings listan men jag inser nu att jag måste omprioritera och det i sin tur kräver planering, samtal, förklaringar, OCH att övervinna dom skuldkänslor som det medför att helt plötsligt inte följa den vanliga dagens rutiner.

Att orka ta dom diskussionerna (hur fasen stavas det nu då?) ialla fall..... för det är nog så jobbigt att ha krävande tonåringar hemma. Det ligger liksom i naturen att tonåringar ska vara egocentriska det är en naturlig självbevarelse drift dom har, och som dom ska ha för dom håller på att frigöra sig från föräldrarna och måste lära sig att ta vara på sig och sitt. och som förälder är det SKITJOBBIGT. Ibland tror jag det är jobbigare för föräldrarna att lära sig att man inte riktigt behövs i lika stor utsträckning som när dom var mindre. (nä vi e inte ovänner!!)

Idag har jag parfym på mig?!!!

Känner mig så frukansvärt nere i skosulorna. varför nu??? Jo därför att ibland så blir det så att allt kommer på en gång och nu är det en sådan gång:

S ska till läkaren.
E ska till ögonläkaren+ sjukgymnasiet+ läkare och ta sina sprutor'
C ska till läkaren och förhoppningsvis spruta sitt onda knä= invalid minst 2 dagar
Jag har mycket på jobbet= stressig
Bärbara datorn måste fixas= kostnad ???
Måste iväg en heldag för sadelprovning= STOR KOSTNAD
träningar, matcher, hämtning, körning, handla, tvätta, städa, plocka

Nja idag har jag ex. pratat med S:s hemsjukvård, pratat mediciner, tider, planering sen pratade jag med E:s sjukgymnast och la upp ny planering för henne. Sen ringde dom från farmos boende ang pengar, mat mm mm
och jag jobbar samtidigt på mitt jobb där jag förväntas sköta en hel massa skit.....
en ringer den lilla och gråter för att hon har bråkat med en kompis som kallat henne för fula ord och då ska man trösta och  förstå. Fast jag förstår men blev förbannad och ringde kompisens mamma och snackade med henne.

Nä nu ska jag inte klaga mer.......

Att jag inte kommer åt datorn hemma.. en nackdel med att C är hemma är att hon occuperar datorn hela tiden, men det är väl I-landsproblem. Jag kommer ialla fall inte åt att blogga på hela helgen och det händer en hel del i den johanssonska/ anderssonska familjen. Bland annat så ska min man och mina barns pappa bli FARFAR därmed blir också våra barn fastrar..... och undra vad jag blir?? blir jag något så är det väl platsfarmor/ bonusfarmor. Hmmmm
jag vill inte bli varken plastfarmor eller bonusfarmor. JAG VILL INTE BLI FARMOR ÖVERHUVUDTAGET.....

I Lördags var vi på det vanliga familjekalaset denna gång hos syrran. C och J har ju fyllt 16 resp 9 år och dom fyller med 4 dagars mellanrum så vi brukar slå ihop det. Det var som vanligt, lika babbligt och smått hysteriskt fast jag måste säga att denna gång var det relativt lugnt. Tror det beror på att vi var hos syrran.... .

I söndags skulle vi upp och fodra hästarna men när vi kom dit kl  08.00 så hade dom redan fått mat och även ätit upp..hm nåt man missat var att Nettan hade tagit morgon fodringn... ja ja så kan det gå vi hade ialla fall med oss så vi käkade frukost och sen släppte vi ut hästarna. Jag hade dessutom stämt träff med en gammal jobbarkompis som är utbildad hästmassör och sadelutprovare kl 11.00 så vi gick där och myste i stallet. C red upp till Jennylund och Anna kom prick 11.00. Jätte kul att se henne, det är en jätte god tjej. vi åkte upp och sen ångrade jag mig.......

självklart var inte sadeln bra och hästen har fått sadelskador... jaha det är till att köpa ny sadel IGEN. den 3:dje på 3 år.... Nähä jag skiter verkligen inte pengar men va fasen.....OK man får göra en konsekvensbeskrivning:
Hästen är 7 år ska hålla i 10 år till. Det gör han inte om han inte får en korrket sadel då kommer han att få ryggskador och då blir det vetrenärskostnader på flera 1000-tals kronor,,
hm OK ny sadel. djäklar skit!!!!!

Fast denna gång ska vi åka till ett ställe utanför Borås och verkligen prova ordentligt. Jag tänker inte köpa den där vi köpte den senaste det stället duger bara till att köpa foder.

jag måste nog jobba lite nu

Ja så var man då på akuten igår, denna gång med den stora eftersom hon ramlat av hästen och slagit ryggen i en sten??? Ja vad säger man? jag är så fylld med ord, förmaningar, ilska, besvikelse, rädsla men inget kommer ut.


När jag pratade med henne i telefon berättade hon vad som hänt men jag fick uppfattningen att det inte var så illa, när jag hämtade dom så var jag mest arg på henne och började med att säga:
- jag tycker inte synd om dig, du får skylla dig själv" för det var så jag kände. Jag har sagt till henne SÅ många gåänger att ta det lugnt och använda säkerhetsvästen (som hon själv fick välja för 1-2 år sedan för att den skulle passa henne och som kostade hela 3.000kr) men nääääää inte fan använder hon den. JAG SLITER MITT HÅR I FÖRTVIVLAN

Nu blev det så att när dom var 3 som red ut och hästen började "bralla". Våran häst är den snällaste som finns han vill inget ont men är lite busig men som den 16-åring hon är anser hon att hon är odödlig. för 1:sta gången i sitt 7-åriga liv bockar och stegrar han och c kastas av och landar med ländryggen på en sten!!!!! Behöver jag säga mer...

I vilket fall som helst så lämnade jag henne på fritidsgården och styrde hemåt med ångesten gnagandes i magen...
"kanske borde kollat upp henne lite mer". Då efter 10 minuter ringer hon och gråter för att hon har ont och då lydde jag mn magkänsla. Det var bara att köra hem den lilla och åka och hämta den stora och köra till akuten.

Väl där gick det snabbt det var inte så mycket folk inga alls faktiskt så det gick undan... undersökning, prover, läkare och så en röntgen som visade: inga skelettskador... PUST....

Under tiden hon låg på britsen iklädd sjukhusets snygga vita skjorta så tror jag hon hann fundera lite på hur det hade kunnat gå... ja nu ska man jun inte tänka så men ibland behövs det något sådant här för att man ska vakna och faktiskt fundera en gång till.....

Ingen är mer lättad än jag över att det gick bra, men det var som läkaren så. Hon hade en enorm tur för det hade faktistk kunnat gå riktigt illa, själv funderade jag en hel del där jag satt och tittade på henne där hon låg med bortvänt huvud... Hur mycke hon betyder för mig, hur mycket jag älskar henne och på vilken dålig mamma jag är som tillåtit henne att rida utan väst, att jag inte varit hårdare på det. jag hade ALDRIG  FÖRLÅTIT MIG SJÄLV OM DET  HÄNT NÅGOT...  Hur skört livet är, att man ska vara mer rädda om varandra och  sig själv

Det kommer hända igen men denna gång gick det bra.....

Varför kan dom inte spela schack istället???

Idag är det fredag!!!

Trolla bort mig...Till en plats med fågelkvitter, gröna träd, blommor, sol & värme. Till en plats där bekymmer är portförbjudna och där pengar inte har nått värde. Till en plats där lugn & ro betämmer. Till en berså omgärdad av lukten från djuplila syren. Längtar...

Snodde detta fina inlägg från min kära syster, hon har lagt ut detta på facebook men jag tyckte det var så fint skrivet att jag vill ha det här.

Vi har alla våra egna ok att bära. Det som känns svårt för en person kanske inte är något problem för nästa. Men det spelar ingen roll, för den personen som har känslan att inte räcka till, att inte kunna göra det där lilla extra för den personen är det verklighet.

Jag har upptäckt och lagt märke till att det ibland blir liksom en tävling i vem som har det svårast, vem som har mest att göra, vem som har det jobbigast, vem som har svårast att få tiden/ pengarna att räcka till. Det har gjort att jag helst inte vill prata om min situation med folk för jag har upptäckt att folk/ personen liksom ska kontra genom att tala om för mig hur mycket dom har omkring sig. Det kan vara en ren försvarsmekanism hos oss som människor eller så är det den svenska attityden: "du ska inte tro du är något. " Vi har alla det jobbigt"

Till min syster vill jag bara säga: Jag tror det kommer ordna sig, det blir bättre, jag förstår om tålamodet rinner ut och att hopplösheten känn stor men du måste vara stark och hålla humöret uppe. Du är en underbara mamma och en super fin människa. Att be om hjälp är en styrka kom ihåg det
Puss, älskar dig!

Läste på en tjejs blogg att hon anser att en blogg ska uppdateras 3 gånger / dag för att få balans i bloggandet. Ok då har min blogg väldigt mycket obalans. fast det gör inget!!!Om man läser lite olika bloggar så slås man av hur olika dom är. Dom flesta skrivna av tjejer upp till 25 år handlar för det mesta om ytliga saker, outfits, festande och fika på stan. Och läser man bloggar skriva av "oss andra" handlar det för det mesta om Livet i största allmänhet och håll med om att dom mest intressenta bloggarna är dom som handlar om LIVET.....

Åh vad jag hatar rethosta. Nu har jag hostat hysteriskt i flera dagar och därmed också sovit värre än vanligt dessförinnan så hostade E och då sov jag också värre än vanligt.... Jag vill bara sova för jag är så in i 17 trött..... men nej då då kommer hostiprostan och stör och inte hjälper hostmedicinen heller... jaja Idag har jag varit och lånat en bok i skolans bibba. Hoppas den är bra, har ingen aning om vad det är för någon. "Huset vid Tara Road" heter den men jag hoppas att det är en sådan där mysig bok som passar tillsammans med mig och min underbara säng som jag älskar...... Nu måste jag jobba vidare

som den kloka unge mitt barn är så lurade hon mig genom att med bedjande ögon säga
mamma - vi delar på skorna du och jag
och som den lättlurade mamma jag är köpte jag det??!!!!
Men dom är coola eller hur? jag har faktiskt på mig bootsen idag och dom är så sköna!!

Igår var jag och C ute i stan och shoppade loss. Hade ingen lust alls från början därför att jag hade sovit så djäkla dåligt pga hosta och nästäppa. Men jag hade lovat så det var bara att smaska i sig värktabletter och dra iväg...
Det började lite avdankat, vi hittade ingenting och gick och smålurade... sen började det rulla på och det slutade med

1 par lila converse till E
1 par svarta converse till C
1 par skittuffa boots till C
En tröja och linne till mig
1 linne, leggins, svarta jeanstajs till C
lite smink, hårfärgningsmedel
och lite till......

ja det blev dyrt jag vet!!
Men jag är faktiskt väldigt nöjd alla blev glada och nöjda och nu blir det nudlar resten av månaden fast det kan vara värt det för vi hade väldigt mysigt bara jag och dottern....

Sånt behöver vi ...... för när vi kom hem kom verkligheten ikapp oss.............!

Idag lördag har jag varit med den lilla i stallet. C ska vara på Ale gymnasium hela dagen och fått uppdraget att sminka deltagarna...skoj för henne.

Igår mysade vi och tittade på Luftslottet som sprängdes, idag stall, städning, tvättning, matlagning, och det vanliga plocket. Imorgon tror jag att jag och C ska ha shoppingdag, fast jag hade velat avstå för det brukar gå en väldans massa pengar när vi är ute men å andra sidan så behöver vi 2 egen tid och va fan dom gör ingen nytta på banken

Imorse hade vi återigen ett psykbryt som bryter ut med jämna mellanrum fast denna gång gick det över relativt fort skönt..... fast visst undrar man när hon säger:
- mamma, du e fan shizofren???
menade hon allvar??

Det fakutm att min man, flickornas pappa har cancer och är svårt sjuk och medtagen, att dom själva har sin sjukdom, reumatism + den ohälsa som följer med pappas sjukdom och tillstånd gör att vår situation inte är lätt. Det är det aldrig och att påstå att det hade varit lättare om inte flickorna hade sin sjukdom är bara bull shit. Men det hade varit 1 sak mindre att sköta. Dom har läkarbesök,  mediciner, sjukgymmnastik och DOM ÄR 2 så det blir liksom dubblet.

nä nu ska jag göra Nasi goreng

Ja så har vi då hamnat i rullarna hos hemsjukvården... inte för att S är så dålig att han inte klarar sig själv men för att vi, framför allt jag, ska få lite avlastning och inte behöva bekymra mig för om han är uppe eller ligger och sover och glömmer sina mediciner, jag slipper dessutom ordna med hans mediciner varje dag, dela upp i morgon och kväll doser. Det ordnar dom nu och så kommer dom att ringa hem varje dag och se till att han är vaken och mår OK. var 14:e dag kommer dom också hem med förpacketerade dosetter med medicin i så vi slipper själva söla med detta.

Det känns även som en trygghet att ha dom för vi kan ringa dom dag som natt OM det skulle vara något men visst känns det lite konstigt och ovant.
Det här är sånt som händer andra inte en själv.

Det känns även bra för mig för dom lyssnar på MIGoch tror på mig när jag säger att det är si och så för S håller inte alltid med mig. enl han så är han ute med hunden och är uppe på dagarna????? hm men dom har förstått och varit med förr. Dom förstår mig det känns som en bekräftelse på att jag inte alls överdriver vilket S tycker att jag gör.

Det bevisades i tisdags när sköterskan kom hem oanmäld kl 15.30 för att lämna lite information och näringsdrycker mm. Då fick hon se med egna ögon att han inte alls var uppe utan fortfarande låg i sängen trots att han dagen innan sagt till dom när dom var hemma hos oss att han visst är uppe på dagarna....

när ska detta ta slut???? Denna eviga pina???????????

Jag höll på att sätta maten i vrångstrupen när denna fråga kom häromdagen. ojoj vad hände???  HOn fick ju moppe förra året och det var inte länge sedan vi köpte innetofflor som hon skulle ha i skolan åk 3?? eller vad det det?

Detta är inte kul!!!!
När jag tänker tillbaka på mig själv så flyttade jag hemifrån när jag var 19år  och det är bara 3 år dit...!
Men det kan inte vara möjligt!!!
ÅNGEST
MITT LILLA BARN MIN LILLA SNUTTA
hur kunde det gå så fort??

tur att inte jag blivit äldre??!!!

När jag nu sitter här i C:s rum i min ensamhet och funderar på vilken rubrik jag ska använda så faller min blick på skrivbordet och vad ser jag där jo en äppleskrott!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
jag har sagt så många gånger att dom INTE ska lämna matrester i vare sig papperskorg eller någon annastans i rummet men vad hjälper det.............................?

Idag är jag hemma och vabbar. E är förkyld och hostig och eftersom jag igår hade semester och var hemma och upptäckte hur skönt det var så beslöt jag mig för att stanna  hemma idag också. Kanske är det mest för min egen del. i ärlighetens namn ska jag säga att E visst hade klarat av att vara hemma själv men jag känner mig så fruktansvärt trött och sliten och orkeslös, jag har ingen lust med något vill bara äta...? kallas det tröstätning tro??

Jag är dessutom så ful i håret idag???, känner mig svullen och ful???? snacka om problem

Nu bakar E negerbollar som vi ska frossa i sedan Nu måste jag gå ut med hunden.???? USCH dessutom skiner solen Fy vad jobbigt livet är idag??=)

'Det som jag tycker att svårast med bloggandet är faktiskt att hitta/ skriva rubrik på inlägget. Kanske vore det lättare om man bloggade varje dag men så blir det inte för mig eftersom jag inte har tillgång till datorn eller tiden varje dag. Nu är det så mycket som hänt sen sist jag skrev. I fredags så hade C:S kopisar ordnat en överaskningsfest åt henne. HOn visste ingenting vilket gjorde det ännu mer kul. Jag hade inhandlat allt några dagar i förväg och noga gömt grejerna i mitt rum. Jag och C bästa vän planerade allt in i minsta detalj. Jag skulle se till att C inte kom hem utan jag var väldigt noga med att hämta henne i stallet. PÅ C:s fråga om varför hom måste komma hem innan hon åkte till Ale gymn hade jag inget bra svar utan svamlade om att hon skulle vara hemma hos E därför att jag och moster skulle hitta på "något". Hur som helst så lyckades jag trolla bort både fråga och svar och vidare konversation om det......

När C sen kliver innanför dörren hemma hör jag hur hon säger med dröjande röst
-Okejjjjjjjjjj
och på köksgolvet ligger 7 st tjejer med hattar och sådana där blåspipor som dom blåser i och alla skriker
GRATTIS
'HON BLEV SÅ GLAD att tårarna på både henne och mig började rinna och som hon skrattade
ovch vad kul dom hade. Dom fick thaimat och sen blev det tårta . (Jag har ff kvar ca 2 liter chokaldpudding i kylen ble  nån missräkning där Hm)

Sen bar det av till Ale gymn.

det blev så lyckat

Sitter på jobbet och tjuvar till mig några minuter..... För jag har så tråkigt att klockorna stannar. I förmiddags så var syrran förbi på en fika och lyste upp tillvaron någon timma. Det var både trevligt och kul faktiskt. Det var, hör och häpna, ett tag sedan vi träffades..... jo vi bor på samma ort .... faktiskt ganska nära varandra.????hm

men nu sitter jag här mätt och belåten efter en god lunch och vill bara hem, Ikväll väntar en överaskning och det ska bli så kul att få uppleva detta....
Det kommer att uppskattas och jag hoppas det blir kul för alla inblandade,

Nu måste jag jobba!! elever väntar utanför!!!pust.....

Ännu en gång är det slut igen mellan dom och jag är så ledsen över att hon är ledsen, sårad och besviken. Man kommer ju själv ihåg hur det kändes och det är ingen rolig känsla. man försöker vara glad och inte tänka på det men det gör ont hela tiden och hon har redan ont i själen.

Men det han gjorde mot henne, sånt gör man inte ostraffat och samtidigt som jag är ledsen för hennes skull så är jag tacksam över att hon har styrkan och modet att stå på sig. Fast denna gång undrar jag om det blir bra igen.... jag skulle vilja att hon verkligen INTE tog tillbaka honom. För det vet vi ju alla som varit med lite att har det väl en gång börjat så här så håller det på och det kommer inte att fungera. Det är över och slut förbi dags för nya utmaningar.

och jag vet att hon allt har lite annat i skjortärmen även om jag inte gillar det så..........

nåväl det sista är nog inte skrivit om detta.

Jag är dock lite fundersam över hur det kommer sig att jag tar så illa vid mig, kanske för att vi redan har det jobbigt. Jag orkar liksom inte med detta också därför så länge som hon och han var ihop och allt är bra så känns det så tryggt.  Nu helt plötsligt känns det inte så, när man lever i totalt kaos och när man inte vet från en dag tll en annan hur det ska bli så är det en härlig känsla att veta att man har någon/ något som är tryggt att kunna krypa upp hos och bli omfamnad.

Nu är det borta...

Igår kväll började favvoserien igen, Grey´s anatomy, Åh den är så bra och så snygga män det är i den serien, älskar den!!!! Barnen dukade fram cheezballs och saft och myste med täcket i soffan och njöt av denna underbara serie. Ja.. det är vår favorit Onsdagskvällarna är räddade.......Halleluja!!!!=)

Sen var det läggdas, jag slumrade faktiskt till i fåtöljen, var så fruktansvärt trött och sömmig.

Som vanligt var det en hektiskt dag på jobbet. Allt bara rusar och snurrar och man försöker hålla näsan ovanför vattenytan. så ringde sjuksköterskan Bosse från AVH Teamet i kungälv. Han är min kompis, han förstår mig, han har hjälpt mig. På måndag kommer hemsjukvården hem till oss..... Antligen kanske jag kan få avlastning!!!!!!!!!!!!!!!!

Äntligen tillbaka (lite)

.sa läkaren igår när vi var där.

-målet är att du ska andas lättare.... och att denna cytostatika behandligen ska göra att det inte blir värre för även om det inte blir bättre så är det bättre än att det inte blir värre.

hänger ni med.??

I mina öron låter det som om det inte finns så mycke hopp längre och det har det i och för sig inte funnits på ett tag men ialla fall..

Det finns inget hopp längre bara en väntan på det oundvikliga, en liten bit av mig rycks bort och dör varje dag från mig på ett smärsamt sätt.
nästan som på en blomma varje dag ramlar ett kronblad av snart står den där naken och sårbar utan skyddande vingar omkring sig, hängande över vaskanten ....

Oj vad  poetiskt det blev!!!!!

Igår för 16 år sedan födde jag en liten flicka som redan när hon föddes var tvätemot, (hon föddes med rumpan först)
redan då förstod jag att detta var en envis liten rackare och som skulle ge oss oändlig mycket glädje och kärlek men även mycket huvudbry. 16 år senare fyller hon år och få fira födelsedagen ensam och ledsen.

Hon som sett fram emot denna dagen så länge, så blev den totalt förstörd, på ett brutalt och okänslig sätt.
Jag kan än idag själv känna den smärta som olycklig kärlek kan åstakomma, den hopplöshet, tomhet, som kännetecknas av besvikelse och smärta.

Vad kan man som mamma göra ?? ingenting bara låta det bero hon löser det säkert själv med hjälp av kompisasr. Själv behövs man inte lika mycket som för 16 år sedan då var hon min och jag kunde skydda henne från allt ont. det kan jag inte längre och det smärtar.

Jag måste ha den tråkigaste bloggen i historien. inga bilden inget kul bara elände men vad gör det egentligen??
J
ag är inte ute efter att visa min "oufit" för dagen

Åh det är så töntigt att jag spyr, Dottern har några kompisar vars enda syfte med sin blogg är att visa vad dom köpt eller dagens outfit eller något annat trams men det är väl åldern antar jag. dom är ju inte så gamla och har väl inget annat i bagaget? Det är ju deras lilla värld.....

Igår var jag med E på sjukhuset hon skulle träffa läkaren, äntligen. Hon har så ont i sina leder och värk så hon vaknar på nätterna, stackars liten. Innan jul ändrades hennes medicinering så hon slutade med det hon höll på med och fick börja med en annan som nu visat sig inte fungerade så bra. Så nu ska hon lägga till ytterligare en spruta som ska tas varje vecka och behålla den hon fått och ta den varannan vecka.

Det blir alltså...... 1 spruta en vecka och 2 sprutor varannan vecka...

Det kan ju tyckas som att det är en enkel match att hålla reda på det men det är det faktiskt inte.. när dagen för spruta närmar sig så kommer man inte ihåg hur man gjorde förra gången, tog man 2 eller är det dax för 1 spruta och vilken? Ja ja ytterligare en sak att hålla ordning på men det finns ju almenackan och den är snart min bästa vän, utan den skulle mitt liv inte gå ihop.

Varför har jag en så nitisk chef?? varför just jag..... Jag orkar verkligen inte. Här har man skrapat ihop flera komptimmar och flextimmar ändå råder hon mig till att ta vård av barn, trots att jag inte kan det eftersom barnet är över 12 år. IDIOT Åh vad trött jag är på henne. Hon är bra på många sätt (kommer inte på några... men några MÅSTE det finnas) men ofta (allt för ofta) gör hon livet surt för oss undersåtar.. men det är väl bara att stå ut för hon ska gå i pension 1 augusti och dessförinnan antar jag att hon skma ha semester....

Den som kommer efter MÅSTE vara bättre annars vet jag inte vad jag gör...