annslife

Nu skriver jag till er som arbetar  här på Schillerska gymnasiet för att berätta att vår arbetskamrat Ann har drabbats av en svår sorg - i måndags den 26 juli avled Stig-Arne, hennes man, efter en längre tids sjukdom. Våra tankar går till Ann och de två döttrarna i den svåra tid som de är med om nu.

När jag läser detta så slås jag av tanken: Ann -  det är ju jag det..... men...
sen kommer dom förbaskade tårarna...igen

Hur mycket tårar finns det egentligen.?

Återigen slås jag av tanken: Hur kunde detta hända mig?
jag är 45 år med 2 döttrar, 12 och 16 år
tankarna snurrar. hjärtat saknar något som jag aldrig kan få tillbaka

KOmmer jag någonsin att känna äkta glädje/ kärlek/lycka??

varför ????

Det är 10 dagar sedan jag skrev här och det kommer säkert att ta 10 dagar till nästa inlägg. för jag är i en bubbla, i ett vakum. Mycket har hänt vi har varit 1 vecka på Rörtången och jag har
blivit änka.

Ja ...

Min älskade "Stickan" dog den 26 juli. kl 18.00 drog han sin sista suck för att sedan somna för alltid. Nu är han fri från lidandet, ångesten och smärtan.

Kvar blev vi

Jag har så mycket inom mig i mitt huvud som bara snurrar och som vill ut men mitt hjärta är tomt och tyst.
Magen innehåller en stor klump som bränner och värker, ögonen svider. jag har gråtit så mycket att näsan är alldeles sårig på insidan.

Jag kommer att försöka skriva lite mer om vad som hänt i detalj för jag tror att det tjänar ett syfte i bearbetningsprocessen men jag orkar inte just nu.

Mer att läsa finns på syrrans blogg: scrapmoster.blogspot.com

kram

Detta är jobbigt!!!!

Vårdplaneringen avlöpte utan förhinder. läkaren talade mest av alla själv hade jag fullt sjå med att hålla gråten i schack, vilket inte gick så bra men men. Efteråt sa läkaren att en person från Ale kommun hälso och  sjukvård hört av sig och rekommenderat hosis. Det har aldrig hänt innan så hon, så jag ska inte ha dåligt samvete för att jag inte känner att jag klarar av att ta hem honom. Han är svårt sjuk. Det fick vi bevisat ännu en gång idag när jag och barnen hälsade på honom.

Jag rakade honom och fick mata  honom, ge honom dricka och torka munnen. Han svarar endast ja och nej på tilltal. bara ligger där och ser alldelse dimmig ut i ögonen. Barnen försökte att prata med honom och när E reste sig upp för att stolt visa upp sina nya glasögon så var mina tårar inte långt borta jag fick inte fram ett ljud först men på något konstigt sätt så löste sig det och jag fick skämtsamt säga: det är ju du som betalat dom. Men det var inte skämtsamt. E satte sig igen med tårar i ögonen. Han hade inte ens sett henne, han vände inte ens huvudet åt hennes håll bara tittade på ´mig och jag såg en uns av förtvivlan i hans ögon...............

Han orkar inte ens krama tillbaka när vi säger hej då!!!!

I övermo rgon åäker vi till Rörtången, hans älskade rörtången jag har lovat att ta dit honom men jag vet inte....
snälla jag har sådan ångest alla säger åt mig att göra det som känns rätt.
Rätt är att låta honom komma dit och få se havet, känna salta vindar antagligen för sista gången men hur ska han klara det, han orkar ju inte ens gå upp och sätta sig i en rullstol.
Tänk om han får feber av påfrestningen och blir ännu sämre, kan jag leva med det? att då veta att det var mitt beslut att dra dit honom?

Idag fick jag känslan av att han skiter i vilket, men är det verkligen så, ingen vet, jag vet inte, jag önskar s å att han kunde  prata och uttrycka sig och sin vilja.

Jag kommer att få leva med konsekvenserna av vad jag än beslutar för resten av mitt liv....

finns det ångest i himlen?????????????????

Det åskar och blixtrar och jag och E satt på altanen igår kväll med 2 stora myggljus tända och hörde och såg på skådespelet. Vi satt där till kl 23.00 och bara njöt. Det var så mysigt.

Idag fortsätter regnet att ösa ner och en och annan åskknall hörs också. Snart ska jag åka till sjukhuset och träffa kuratorn. Jag har bestämt mig för att lämna in en ansökan om hospis och det efter ett samtal med läkaren igår.....

KOmmer troligen inte få det beviljat men det kan ju vara värt ett försök, Läkaren har tydligen i fredags skickat in till Ale kommun en skrivelse vad som står i den skrivelse har jag ingen aning om men jag fick reda på det igår när läkaren ringde mig. Senare ringde dom och meddelade att jag är kallad til ett "vårdplaneringsmöte" på onsdag (imorgon) redan. Då kommer förhoppningsvis läkaren att delta, annars är det bara jag, S och biståndsbedömmaren från Ale kommun och en sjuksköterska. Eftersom jag och S inte är överens så är det inte stor chans att vi får beviljat hospis, Utan då blir vårt hem ett vårdhem........
där mina barn 24 timmar om dygnet få bevittna hur deras pappa blir sämre och sämre, han kan inte gå på toa själv eller äta själv vissa dagar. Han är argressiv och glömsk får inte fram orden när han pratar mm.

Men visst vi klarar det också!!!!!

Läste just syrrans blogg och blev helt stum,
Att det var så hon kände, det förstod jag redan men att lämna ut det så förvånar mig. Den enda som jag har öppnat mig för är min syster och hon väljer att lägga ut det på sin blogg. Alla har rätt att känna och i ord uttrycka sina känslor, men sis säg det direkt till mig nästa gång

Jag anser inte att jag ska behöva be om ursäkt för att jag är ledsen, uppgiven, trött, sliten, orolig, sover dåligt eller har ångest. Det finns mycket jag skulle kunna dra upp om  hur jag känner men jag väljer att inte göra det. och det av respekt för mina nära och kära. Visst har jag som många andra betett mig "konstigt" på sista tiden. Undra varför????
Byt gärna med mig!

Nähä man räcker inte till alla gånger men man kan ta mig fan försöka att finnas till.

Som jag skrev i en kommentar till syrrans inlägg. jag klandrar ingen, vi har alla våra ok att bära, en del kan tyckas mindre och en del kan tyckas tyngre. och jag tycker faktiskt utan överdrift att mitt OK är tyngre än ditt,
så ursäkta mig då om jag råkar tappa kontrollen emellanåt. Om jag har sårat dig på något sätt så ber jag om ursäkt det har självklart inte varit min mening.


Tack syrran!! Vi känner verkligen ditt stöd!!!!

Jag tror att det har fastnat en geting eller humla i min ventil som jag har i sovrummet. Det zurrar nåt alldeles förskräckligt och är väldigt irriterande dessutom är det varmt och kvavt har nästan lust att lägga mig ute på altanen.

Idag är det den 11 juli och jag har bara varit vid havet 1 dag under denna sommar, har nog aldrig varit så här blek någonsin men vad gör det egentligen om man tänker efter,,, Men nu råkar det vara så att jag älskar att ligga vid havet och låta mig värmas av solen och dom varma klipporna och höra vattnet och måsarna men av allt att doma så lär det inte bli så mycke av den varan iår...

Kram

i Fredags gick C omkull med en häst när hon och E var ute och red. C passar en häst åt en kompis och det hon den hästen som hon gick omkull med. Hästen blev rädd stegrade sig 2 g åänger och den 3:e gången blev hon baktung och välte över och C hamnade under...... med sitt ena ben.. TACK OCH LOV.... Vågar inte ens tänka tanken på om hela hon hamnat under 600kg... Så iväg till sjukhuset i Kungälv och där fick vi stanna över natten för observation. hjärnskakning och som tur var ingen fraktur på benet, endast mjukdelsskada.... men ironiskt nog så låg vi ca 100 meter från S så jag passade på att ila mellan avdelninarna i bästa stil....

Nu hoppar hon på kryckor

Min dammsugare har gått sönder och det gör mig sur för nu måste jag köpa ny och då står valet mellan att köpa en vanlig eller satsa på en ny cenraldammsugare. Men då uppstår genast det att jag inte vet vart jag ska vända mig för att köpa en centraldammsugare. Jag älskar min centraldammsugare och vill inte ha en "fido" som följer efter mig hela tiden och slår i dörrkarmar eller att sladden tar slut. Nej jag vill ha min centraldammsugare, men var hittar jag en sådan?????

Idag är det åska i luften, Jag har varit ute på en 45 min promenad nu på morgonen innan frukost, tänkte passa på innan det blir för varmt både för mig och för hunden. men vad hjälpte det, kom hem och svetten fullkomligt rann,
Det vindar lite så här sitter jag nu på altanen genomsvettig och blir avkyld av vinden som kommer emellanåt!
är det bra tror ni???

Nu tror jag att barnen vaknar så nu måste jag sluta men idag blir det inte många knop gjorda tror jag!!! eller hoppas jag ??

kram

Ok så här ligger det till: jag  orkar inte skriva nu allt är bara en salig ordning och kaos. jag är på sjukhus hela tiden känns det som ni som läser min systers blogg får reda på mer där än vad jag kan skriva.

Jag är helt slut jag är ledsen, arg och förtvivlad orkar knappt sätta ord på mina känslor. jag har en önskan och det är att mina barn ska klara detta och att jag ska orka. Jag har gråtit så mycket den sista veckan, jag har släppt ner garden inför mina barn och det känns skönt. Jag har berättat för dom att deras pappas cancer nu även spridit sig till hjärnan vilket förklara det ibland förvirrade inrtycket han ger plus att han ibland är väldigt arg och "flummig".
Jag har berättat att han är "mycket svårt sjuk" med betoning på mycket. Att han snart kommer att dö förstår dom.

Kan mitt hjärta le igen.? jag tror inte det jag är för alltid brännmärkt av detta. så även mina barn.

Ja står även inför beslut som jag inte klarar av att ta ensam men vem ska hjälpa mig.
ska S få komma hem eller ska han få vara kvar på sjukhuset??
S vill hem. Det är en döende mans önskan.
jag vet vad jag vill men vilja och plikt är inte samma sak i detta läget.
klarar barnen av att ha honom hemma 24 timmar om dygnet? klarar jag?? rent psykiskt och även fyskiskt är det en påfrestning. visst kommer vi att få hemsjukvård men dom är ju inte här hela tiden. vad händer om han gör ner sig..... ska jag ringa dom då? ska  han ligga i skiten tills dom kommer? eller ska jag ta det?? ska barnen behöva se det? deras pappa som en djävla grönsak? som inte ens klarar av att knäppa skjortknappen själv.
 
Han måste få ha sin värdighet kvar jag vill det jag vill att när barnen ser honom ska han vara ren, torr nyrakad!
Vad händer om han dör hemma? tänk om inte jag är hemma då?? eller om C eller E är hemma och det händer? kommer dom vilja bo kvar här då? kommer C att finna tröst någonannanstans? hängandes i centrum? eller ännu värre!?
kommer E att klara deta över huvudtaget? vad händer i den ungens hjärna egentligen...
hon är så duktigt underbar jag älskar henne så otroligt, jag älskar C också..dom är mitt liv mitt allt!!

Jag vill skydda dom från allt men det kan jag inte jag, vet det ,
och bara vetskapen om att jag vet det gör det ännu värre. En omänsklig maktlöshet som ingen kan ta på, jag försöker att hitta något att hålla mig i ibland går det, ibland inte.....

Ingen ska behöva utstå något sånt här

Jag går omkring som i ett vakum och bara andas för att jag måste

Idag ska jag berätta för mina barn att deras pappa har tumörer i hjärnan och att han snart kommer att dö..
Hur gör man det???
Själv fick jag reda på det igår. och jag har på ett konstigt sätt överlevt dagen och natten. Kanske är det för att E sa:
-Du är den bästa mamma man kan ha" Du är så stark och tålmodig"
Jag tittade på henne och tänkte: ja du och imorgon måste jag tala om för dig att din pappa är har tumörer i hjärnan som ställer till det för honom och att han snart kommer att dö

S är fortfarande inlagd och drevet går på sjukhuset. AVH-teamet har ringt mig, Kuratorn och  läkaren har ringt. Igår blev jag överhopad av samtal. Det är illa nu. Så mycket som jag grät igår har jag inte gjort på mycke länge

Han svarar knappt på tilltal, blandar ihop saker, kommer inte ihåg vad som hände på fm eller vad han ätit. Han ligger och tittar med tom blick i taket och försöker att vara social men det gå inte. Igår skulle han skriva på ett papper och lyckades efter ca 10 min  skriva sin namnteckning........knappt läsbar

Han kommer aldrig att bli sig själv igen, och nu vet jag inte vad som väntar. eftersom Ale kommun tnte ställer upp med vårdplatser i livets slutskede så måste jag antagligen ta hem honom. och visst vill jag ha honom hemma men som det är nu är det inte S, det är inte mina barns pappa. Det är någon annan som vi knappt känner och som antagligen måste ha vård 20 timmar om dygnet. vilket i sig innebär att mitt hem, min borg kommer att bli en vårdplats en plats där mina barn tvingas se sin pappa bli sämre och sämre mer inbunden och tyst och kanske tystnar han för alltid här hemma. Måtte jag vara hemma då så inte barnen är ensamma hemma.
...........................

Jag tror ärlig talat jag själv är i chock för jag känner mig rätt lugn även om jag är PISS förbannad på Ale kommun som inte ställer upp. Men jag ska kämpa och inte ge mig. ALLA som jag talade med igår tycker att hospis är det enda för honom nu men inte dom som bestämmer, nä han kan väl vara hemma det är bäst för honom ...... Men jag då??? barnen då????? vad är bäst för oss??? dom glömde  oss känns det som


jag tror inte jag orkar blogga så mycket mer nu.

kanske

NU har jag semester. jag tjuvstartade igår genom att ta en "vård av anhörig dag". Orkade bara inte gå till jobbet. Det har varit en hård vecka, dåligt med sömn och mat kan jag ärligt säga. allt jag tänker på är: Hur blir det nu???
S är fortfarande inlagd och ska vara det över helgen ialla fall men sen..... Jag har dåligt samvete för att jag tycker det är skönt att han inte är hemma! Jag kan ägna mig åt barnen och åt mig själv. jag kan vara med dom. jag behöver inte passa upp på honom. har han ätit? druckit? tagit mediciner? jaha han vill byta strumpor eller vill ha mer vatten, eller gå till toan......

alla säger att jag inte ska ha det men det är lätt attsäga  men.... jag kämpar på

Kram

Det närmar sig med stormsteg....... årets högtid SEMESTERN
och den kommer enl. väderprognosen att börja kanon med sol och värme. HÄRLIGT

jag tror jag ska smygstarta imorgon redan.

S är fortfarande inlagd på sjukhuset och det verkar inte bli något bättre. dessvärre
Det känns så konstigt att inte veta från dag till dag vad som kommer att hända, jag kan inte heller planera något större. Det känns inte roligt. Jag hade verkligen velat hitta på något med barnen men nu vet jag inte hur det blir.

men men dagarna kommer och dagarna går det vet vi ju alla.....

kram