annslife

Pratade med en kompis igår som frågade:
-Ann hur orkar du?  Du är alltid så glad?
-jag vet inte! svarade jag för uppriktigt sagt så vet jag inte, man är mitt upp i det och då lever man med det och då är det vardagen för mig/ oss och då orkar man

Men ingen ingen kan se hur dåligt jag mår eller hur djävla ledsen jag egentligen är, att se den man älskar sakta förvandlas till en skugga av sitt forna jag är svårt och jag kan inget göra mer än att finnas där. lyssna, krama, trösta när ångesten sätter in, ingen ser mig på natten när alla sover,

Det är så svårt för en som inte själv upplevt hur det är att leva med en dödsjuk familjemedlem

är det så konstigt att jag sover dåligt, har huvudvärk och är trött och grinig???

Jag  är inte mycke för självömkan men jag känner att krafterna börjar tryta att jag inte längre orkar hålla fasaden uppe det blir mer och mer tankar som: -"äh jag bryr mig inte"
som C sa: du/ ni tycker jag är kall och det är jag"

Vem ska trösta knyttet?

Ha vi åkte ut ialla fall och raka vägen till sängbutiken, Vi hittade sängen men en gång och efter lite diskussion och provliggning så slog vi till... ujujuj plånboken skrek... men åh vad glad jag är. Har alltid  önksat mig en sådan säng. Smolket i bägaren är att dom kommer inte förrän den 10 feb. och det känns så långt dit.

Trots att jag är helnöjd med att få en sån fin säng så är jag ledsen (igen) Han mår så dåligt, varför är det så här, Jag vet inte vad eller om det betygder något men han har svårt att hålla tätt. Jag har för mig att läkaren en gång frågade hur han har det med den saken men då var det bra och då tyckte hon att det var bra. Så..... nu när det inte är det????? Han har ju inte kunnat få behandling på nästan 2 månader och det är klart att då har det väl hunnit växa till sig igen men var? Dagen innan julafton så gjordes en skitröntgen men svaret har vi inte fått än, bra eller dåligt? fast å andra sidan så vill jag nog inget veta innan nyårsafton.
Låt oss få fira nyår tillsammans!!