annslife

Att dottern gjort slut med pojkvännen kom väl inte som en direkt överaskning, men att det kom NU var en överaskning, Hon som deklarerat att hon är så kär i honom och som senast för 3 dagar sedan skrev ""jag älskar dig och det känns så rätt" och så gjorde han misstaget och övergav henne för några kompisar igår trots att han lovat vara med henne.... Jisses vad arg hon var och skrek och gormade... och som sagt idag berättade hon att hon gjort slut. Vi bråkar ändå alltid sa hon och jag orkar inte med honom, han är så respektlös och man behandlar inte mig så.... HELT RÄTT GUMMAN även om jag och S tycker bra om M så tycker vi bättre om våran C och man behandlar inte henne så... även om jag kan tycka att hon ibland överreagerar, När jag sa att han säger saker till henne hon inte vill höra blev hon förbannad på mig. Tänk att mamma inte ställer upp .... >

Men faktiskt ,,,,, hon är väldigt krävande och han dansar inte efter hennes pipa som hon´vill och hon har varit så säker på honom, Nåja det får dom reda ut själva.... hon verkar inte för ledsen ialla fall, räknar nog med att bli ihop igen kanske... fast jag tror inte det. Idag vill hon sova hos en klasskompis som bor i stan.. vi singeltjejer sa hon!? Men hur kan man ena dagen säga "jag älskar dig och en dag senare gör man slut``???? Älskar man då????

kärleken har ingen ålder det spelar ingen roll hur gammal man är kärleken är densamma för vem det än är, hur gammal man än är

Idag var jag uppe halv 7 igen och iväg till Kungälv på handbollsmatch, som dom vann igen,,,,,)(börjar bli lite enformigt) men när vi kom hem så lade jag mig isoffan och hade konstig stressont i magen sen plötsligt sa C att hon gjort slut med pojkvännen.. då fick jag mer ont i magen: ska hon vara ledsen och nerstämd, sur och grinig nu det orkar jag inte med.... Jag tog lite och käkade och la mig på soffan och då.............Jäklar vad illamående jag blev och pulsen steg till 150slag/sek, kändes det som, fick svårt att andas och blev alldeles het.. och illamåendet steg jag fick panik... låg kvar och bara fokuserade på andningen. Jag visste att förr eller senare så kommer den.. Ågren..... självklart....Den kan jag ju inte vara utan.. Jag som haft sådana anfall tidigare vte hur man hanterar dom men ibland går det inte nu gick det men det tar p energin. Jag har dessutom mensen och DET HATAR JAG.S ligger fortfarande och sover kl är 5 över 3. Denna trålning som han fick i onsdags har verkligen tgit på hans krafter...... Det är en sådan konstig situation som vi befinner oss i. Jag måste planera för framtiden, en framtid där inte S finns med, trots att han är här nu, Jag kan inte diskutera framiden med honom, inte heller med barnen det vill jag inte för då känns drt orättvist mot S. Jag är ensam Det är så mycke som vi behöver göra på huset men som aldrig blir gjort. Ju längre man väntar på att byta ut, ´laga det som är trasigt ju värre lär det bli. Men det finns ingen tid eller kraft. Skulle ex behöva ny kyl och frys för att inte tala om dusch, den vi har nu möglar snart ihop. Men vi kan inte åka och titta på varken det ena eller det andra för S orkar inte. Du för göra det sedan säger han... DU... sedan... när................?? när det är över??! Vad i helvete är detta för liv.. Vi skulle kunna haft det så bra.. åkt tillsammans någonstans hela familjen, varit ihop, haft kul men nu är det bara frågan om att överleva bokstavligt talat..... Kanske inte så konstigt om "herr Ågren" kommer på besök... men jag blir så rädd.. tänk om jag blir sjuk, vem hjälper mig och barnen då.... Jag hatar att känna mig hjälplös men det gör jag och orkeslös och ledsen och maktlös och meningslös. Tycker nästan lite synd om mig fast jag inte vill göra det

Inget kul händer i mitt liv, Jag är faktiskt ganska trött och sliten, Åh vad jag skulle vilja g ra något kul.. en dag eller 2. få glömma allt och bara ägna mig åt mig själv, Har ärligt talat glömt hur det känns!!! Igår bråkade dessutom C med pokvännen, åh jösses vad hon skrek på honom hon va helt förtvivlad och jag förstår henne. Hon kom ut efter stund ut i köket där jag stod och lagad mat sa inget men liksom kröp upp i famnen på mig. Åh vad gott sådant är hon grät och jag kramade henne, om hon gjort slut vet jag inte än, jag vill inte fråga, hon berättar när hon själv vill, men hon blev lite bättre till mods efter en stund. Men åh vad sånt är jobbgit, -det är nog fan det värsta jag vet -att se sina barn så ledsna och veta att hon måste själv reda ut det, jag kan inte göra det, jag kan finnas där med stora famnen när hon behöver det men reda ut saken ... måste hon göra själv. och det gör så ont för jag vill bara ta bort det onda från henne. Nu måste jag upp för nnu ska E spela match hm kkl är 06.30 söndag morgon.. inte konstig t att man är trött. C har dessutom sagt att hon ska följa med fast det tror jag när jag ser det..

Snart blir det bröllop här på min blogg....
Ha tålamod bara ........

Idag äntligen så har C gjort sina gymnasival, sent om sider. Det är mycket ångest som ligger gakom dessa beslut.  och jag förstår henne. Jag vill inte byta med henne. Tacka vet jag hur det var påmin ttid. Då fanns det inte så mycket att bälja på men idag har dom ca 500 olika val att välja mellan..... usch

Den stora frågan och det som jag fruktar är intagningen, jag vet att hennes betygspoäng inte räcker för det hon vill, stylist/ frisör så min /hennes enda chans är att söka inom den fria kvoten på särskilda skäl som det så fint heter. Och enl. mig och många med mig så har hon dom skälen som behövs, men nu är det inte vi som bestämmer utan gymnasieintagningen. Jag har gjort allt jag kunnat, fixat med läkarintyg från S läkare och snackat med hennes SYV dessvärre har jag inget läkarintyg på att C mår/ mått dåligt men det var somnågon sa om dom inte förstår det vad är dom gjorda av då?
HM. Ja det enda jag vill är att hon kommer in på det hon vill och att hon trivs. Jag fruktar att det får förödande konsekvenser om hon inte blir intagen!!!vågar inte tänka på det nu

Nu ska jag sova
natinatti

jag hinner inte blogga på vardagarna så det får bli en sammanfattnig av veckan lite snabbt. Jo jaghade ju lyxen att jobba hemifrån i onsdags...Vilket va helt fantastisk skönt , Anledningen till att jag var hemma egentligen var att det skulle komma folk från hemsjukvården, men det var från smärtenheten på Kungälvs sjukhus som dom istället, det viktigaste är att S blir så smärtfri som möjligt, dom var hemma och pratade lite med oss båda och det bestämdes en tild till en enl dom fantastisk duktig läkare på K-älvs sjukhus. Så vi ska dit på måndag.

Torsdags så skulle vi ju varti hos familjejuristen och skrivit under vårt nya testamente, men  S orkade inte så hon fick skicka hem det till oss istället. hm detär inte mycke med han längre. Ligger mest och ser  på TV gör inget hemma längre, knappt pratar och så sover han. Han sover något så in i helvete så han i fredags försov sig. Han skulle vara kl 09.00 på Sahlgrenska för att få sin strålning som ska göra honom både smärtfri och som ska förhoppningsvis ta bort tumörerna som har kommit på ryggraden....

 Fattar ni hur det kändes........HUR I HELVETE KAN MAN MISSA EN SÅN GREJ,Tack då för att jag har min kollega skolsköterskan  som finns där och stöttar när tårarna av hopplöshe/ besvikelset kom. Ändå hade hade jag ringt och ringt hela morgonen. vad mer kunde jag göra????? hela tiden detta grubblande: kunde jag gjort något mer? eller på annat sätt.?

Nåvä idag hade E handbollsmatch och dom vann (som vanligt).n Sen var jag och E i stallet och tog hand om hästen, tänkte jag skulle göra C en tjänst så hon skulle slippa det idag och ägna sig åt sig själv.  E red i snön och lille hunden sprang och sprang så han fick minsann sin motion för idag.....
sen handlade jag och gjorde middag när vi kom hem, Creolsk gryta med ris blev det idag och det var uppskattat... kul

Imorgon går vi upp 06.30 igen och fodrar och släpper ut hästarna sen hem.E är ska spela match imorgon igen i Stenkullen, men jag vet inte hon hade ont i halsen nu på em....... det är faktistk så att jag nästan önskar att hon inte ska spela för då kan jag  kanske få slängt ut granhelvetet, jisses hur svårt kan det vara.... sen ska jag  åka till klädkällaren för att kolla om dom har gardiner.........

Idag sitter jag  hemma och jobbar... vilken lyx att få sitta ensam och ostörd och verkligen koncentrera sig. får mycket mer gjort. Anledningen til att jag är hemma idag är att det kom ett team från Kungälvs sjukhus, smärtlindringsenheten till oss idag. Dom skulle snacka med S ang hur han mår...
och självklart så fort någon frågar så mår han ganska bra !, på frågan om han har mycket ont svarar han:- ja men vi vet ju vad det beror på"  men snälla någon .. dom vet att det beror på något annars hade dominte varit här men frågan är HUR ont  och VAR smärtan sitter... jag blir så trött. Dom hinner inte dra igen dörren när dom går förrän han faller ihop och måste gå och lägga sig. då har han suttit vid köksborde i ca30 min..... fattar ni????
Om han har ont och är trött, orkeslös??!!

Sen har jag kommit igång med min träning och jag är så glad över det.. Det är ett himla mankemang att få tiden att räcka  men jag försöker... bara det att jag få vara hemma och jobba idag känns jättebra ska faktiskt fråga chefen om jag kan få göra det lite då och då de känns riktigt bra....

Jaha då var denna helgen slut slut slut, vardagen tittar ut ut ut.. veckan känns så väldigt lång men det kommer nog en helg nån gång och då får vi (kanske) sova....

haha kan ni låten

Igå skulle jag och sis ut och handla gardiner var det tänkt men det blev allt annat än det... C var ju med. Nåja jag får väl vara nöjde med att jag köpt gympakläder och skor till henne, själv köpte jag ett par fodrade Reebock som jag så länge velat ha till reapris.... Bra...


Idag så skulle jag göra ett nytt försök till gardininköp men då skulle E spela match, 1 match var det sagt så vi åkte kl 09.30 och det måste vart den längsta handbollsmatch i historien för vi kom inte hem igen förran  2 matcher senare, kl 18.30

och så har denna söndagen tagit slut... men jag har allt hunnit med och städat lite ialla fall fast gardiner har jag inte fixat och graneländet står kvar i vardagsrummet.... Den lär väl inte springa bort så den tar jag i veckan..

baj buj baj

Här nedan har jag försökt att sammanfatta vad som drabbat mig och min familj, en helt vanlig familj där
"det händer inte mig" tidigare fanns, inga försköningar och inga överdrivna tillrop. Utan ren och skär verklighet.
Jag får börja med att be om ursäkt för svenskan,  och små stavfel som kan ha smygit sig in ( hade endast 3:a i svenska)=)

Det började den 11 augusti 2008 då var min dåvarande sambo (numera äkta man)var på ett återbesök hos läkaren. Ett läkarbesök som han fått "tjata" sig till. Han hade 3 veckor tidigare gjort en röntgen pga ständig värk i ryggen. Läkaren lovade att återkomma men när det gått 3 veckor tröttnade vi på att vänta utan vi/min man började ringa vårdcentralen för att försöka få svar. Till slut efter 1 veckas dagligt ringande fick han tillslut ett 10min långt inplanerat läkarbesök. "Men bara 10 minuter" sa sköterskan irriterat ... Han skulle vara där 13.30 och när han inte ringt 13.50 så ringde jag till hans mobil. Antaglig så har han kommit åt svarsknappen utan att veta om det. och jag hör hur han hypereventilerar och hur kvinnoröster tröstar och hjälper. Jag hör hur en kvinna frågar: ska vi ringa din sambo? Det är då jag slänger på luren och rusar ner till min arbetskompis Caroline, som har kommit att bli en livlina för mig, utan henne hade jag inte klarat mig. Min mobil ringer och jag hör hur en kvinnoröst säger din man har fått ett tungt besked han har en stor tumör på njubäckenet. Kan du hämta honom för han är i sånt skick att han inte kan köra bil själv...... Det var då jag tappade greppet, marken rämnades under mig och jag föll ihop skrikandes, som tur var så var Caroline där, skolsköterskan som är så otroligt duktig och snäll och hjälpsam hon visste precis vad hon skulle göra. Det var så skönt att ha henne där jag bara överlämnade mig helt och hållet och hon tog hand om mig,. Det var början till en höst jag aldrig vill uppleva igen och inte önskar min värsta ovän.

4 dagar tidigare hade min mans bror gått bort. inget oväntat med tanke på att han var alkoholist sen 30 år tillbaka. Det jobbiga var att han bodde i ett hus nära oss tillsammans med deras mamma (min svärmor). Nu visade det sig att huset bokstavligt talat höll på att falla ihop. Taket i övervåningen "hängde" och fukten rann utmed väggarna... Vad ska tanten ta vägen?? Jag orkar inte ens med ord beskriva hur otroligt jobbigt och påfrestande den tiden var när hon bodde hos oss... Nu hade vi dessutom annat att tänka på.... ' forts följer

forts... Att behöva tala om för barnen att deras älskade pappa har cancer var något av det svåraste jag någonsin gjort i hela mitt liv, att se barnens förtvivlan, skräck, rädsla, ångest kan jag inte i ord beskriva. C skrek och slog ner allt som fanns på diskksbänken, tallrikar kastruller disk for runt i köket hon välte stolar och bara skrek och grät, den lilla kastade sig på golvet och skrek och grät. Jag grät och försökte trösta men lät dom hållas en stund jag blev som förlamad av deras reaktioner. Sen kramade jag dom och försökte trösta. Alla som någon gång har gett ett sådant besked till sina barn vet att det inte finns någon tröst det är liksom bara ord utan mening.

Vid det laget hade en rad röntgen och prover visat att modertumören sitter i njurbäcket utom räckhåll för operation det finns dessutom spridning till lymfkötlarna i magen, höger njure, 2 kotor i ryggraden och i lungorna.  Att jag och min man vet att cancern är obotlig gör inte saken lättare. Jag har inte klarat av att säga det rätt ut men jag tror att den stora förstår. Men jag kan inte säga det rent ut för så länge vi inte sagt något så finns det fortfarande hopp hos dom och det måste få finnas där... en liten strimma av hopp..

Jag vet inte hur jag ska kunna förklara tiden som följde efter den 11 augusti, fullständig kaotisk är väl en smärre underdrift..Utan min syster och goda grannar och vänner hade jag inte klarat av det. Svärmor skulle tas in på hem men inte utan läkarundersökning, vilket tog tid att få väl där konstaterades det att hon lider av demens, hon kan inte bo kvar hemma och efter ca 2 veckor hade jag fixat en servicelägenhet till henne. Nu väntade ett stort hus att ta tag i. Ett hus där hon bott i över 50 år och på över 200 kvm. Hur mycket jag än rensade och slängde så hittade jag mer, att ett hus kan innehålla så många vinklar och vrår.

S blev samtidigt med detta sjuk, han hade hög feber, frossa under några dagar och jag fick rådet att åka in med honom till Sahlgrenska där han blev inlagd i vad dom trodde var blodförgiftning. Efter en vecka fick han komma hem, 3 dagar senare fick vi åka akut till Sahlgrenska igen och efter ytterligare röntgen upptäcktes proppar i lungorna, så han blev kvar ytteligare en vecka. under denna tid fick jag stöd och hjälp framför allt av min älskade lillasyster som ställde upp med allt man kan tänka sig, bara att hon finns gör livet lättare. Visst fick vi hjälp av den avlidne broderns 2 flickor men dom kom mest när "dom" hade tid, "dom hade så mycket att göra". Stackars dom?=( Nej dom ger jag inte mycket för. Dom är så lika sin pappa... mycke snack och liten verkstad. Hur många gånger hörde inte jag dom säga. "Åh säg bara till om det är något du behöver hjälp med "... och när jag bad om hjälp så "gick det inte"... My As... och hela djävla tiden skulle dom blanda sig i iallt... Dom har inte hjälpt oss nåt och speciellt inte när boupptäckningen efter deras pappa var klar.. och dom några hundra tusen/man man sen dess har vi inte hört av dom.... Tack för den hjälpen. Men sen när det blev dgs att sälja huset och det vankades mer pengar då dök dom upp, men den gånger behövde vi inte deras hjälp..... Vi anlitade städhjälp och mäklare och huset blev till slut sålt till under pris men vad gör det?. Vi orkade inte ha med det att göra längre....

Vid denna tiden var S i så dåligt skick att han började bete sig konstigt, antingen så satt han på köksstolen med armarna i knät och tittade ner i golvet eller så satt han ihopsjunken på sängkanten, han började prata konstigt, som att "det kommer gå åt helvete, dom kommer och hämtar dig" han väckte mig på nätterna och höll mig vaken flera timmar isträck med sitt malande tjat om att dom snart kommer och hämtar mig och barnen. Han åt inget och rasade i vikt.. Julen närmade sig dessutom med allt vad det innebär, jag fortsatte jobba heltid och under tiden skulle allt ánnat skötas och vara som vanligt. För barnens skull ville jag ha det så vanligt som möjligt. Hunden skulle ut, maten handlas, och lagas, tvätten skulle bli tvättad och inplockad, huset skulle skötas, barnen skulle ha matsäck till skolan eller badkläder, gympapåsar, läxorna skulle skötas, barnen skulle ha sina aktiviteter som vanligt, Det var avslutningar hit och dit och lussefirande, Det skulle köras och hämtas. Däremellan var det sjukhusbesök det var S som var på behandlingar eller träffa läkare hit och dit. Barnen som både har reumatism hade också läkarbeök som skulle passas, det var sjukgymnastik, ögonläkare, arbetsterapeut. Jag vet att jag några gånger faktiskt körde från Östra sjukhuset till Sahlgrenska och tillbaka igen, Medicin skulle hämtas på apotek och prover skulle tas. Jag hade inga fritidsproblem om man säger så.

Dagarna pussslade ihop så gott jag kunde  så här i efterhand kan jag nog tacka för att jag hade häcken full för annars hade jag nog däckat under. När man har barn och hushåll så måste man räcka till men visst var jag trött, arg, ledsen, förtvivlad, orolig. Jag kommer ihåg att jag mer än en gång grät i bilen på väg till och från jobbet . Det var enda studen på dygnet när jag var ensam och kunde tillåta mig att vara ledsen och släppa ut känslorna/ tårarna. (inte så optimalt men dom  bara kom)

Till slut blev det ohållbart han blev som förbytt. Han kunde bli väldigt arg och barnen kändes sig osäkra när dom var ensam hemma tillsammans med honom. Tyckte det var obehagligt, inte för att han skulle slå dom det var jag aldrig ororlig för men han pratade och uppförde sig  "konstigt" 
Så en kväll gjorde han ett utfall mot mig så jag faktiskt blev rädd för första gången i mitt liv, Han skrek och höjde armen som till ett slag (som han aldrig gjorde). men där gick min gräns, Då slog mig tanken fasktist tänk om han ....... 
När min dotter ringde nästa dag och sa att pappa inte är hemma och att hans medicinkartonger ligger tomma på handfatet i badrummet var måttet rågat jag förstod att något var på väg att hända. Jag skickade iväg dottern till min syster och åkte hem. Efter att ha väntat i 5 timmar utan att få tag i honom satt jag med telefonen i handen på väg att ringa polisen då hade jag redan ringt sjukhuset i desperat hjälp. jag visste inte vad jag skulle ta mig till, så kom han hem.Han klev in och ramlade ihop på köksgolvet och grät som ett barn, skakandes, till slut fick jag honom i säng. Senare på kvällen knackade det på ytterdörren och där stod våran granne och sa att S va hemma hos dom. Han hade alltså smygit sig ut utan att jag märkt något jag gick dit och synen som mötte mig glömmer jag aldrig. Han låg på hallgolvet i fosterställning och grät och var knappt talbar. När jag tillslut fick hem honom hade jag bestämt mig. Nu skulle han in till sjukhuset. Nästa morgon när jag kört barnen till skolan så "lurade" jag med honom in i bilen och styrde mot Kungälvs sjukhus där parkerade jag utanför AKUTEN och gick rakt in och väl där släppte allt jag stortjöt och bad om hjälp.. Ta honom, jag orkar inte, han är så konstig och har cancer jag orkar inte mer..... Dom gick med mig ut i bilen och förstod snabbt hur det var fatt och 2 st bar in honom. Han blev inlagd på psyket med diagnosen; djup depression och psykos.

Det fram kom att han dagen innan mycket riktigt hade tagit alla sina tabletter och ´kört iväg han kom inte´ihåg till vart men han hade suttit med tableterna i handen och funderat på att ta sitt liv.... som tur va gjorde han inte det. Men det skar i mig som om någon skurit mig med kniv i magen. jag var förtvivlad och grät hur kunde han vad tänkte han på? Så här i efterhand vet jag att han var sjuk, han tänkte inte ... det var hemskt..

Detta var i böjan av december-08 och han kom hem igen den 23 dec. Han hade då varit på en låst avdelning och blivit behandlad med elchocker samt mediciner. Han hade rasat 25 kilo. Det kändes skönt när han väl var inlagd det var som en befrielse som en lättnad jag kunde ägna mig åt barnen, samtidigt så hade jag dåligt samvete för att jag kände så men jag "kom överens" med mig själv om att det var ok att känna så fast inte ha dåligt samvete. Han var där han fick den bästa vården och läkarna övertygade mig om att han inte kunde vara hemma. Dom var förvånade över att jag inte kommit in med honom tidigare. dom var förvånade över hur jag orkat ha honom hemma-..... har inget svar på det.?? Det jag gjorde i december var att ägna mig åt mina stackars barn som hade fått utstå så mycket obehag, det var som om jag lagade och lappade. Själv var jag totalt slut!!

Jag ägnade oxå tid åt att fixa med farmors hus som skulle röjas och säljas trots att vi lite senare anlitade städfirma så skulle ju allt plockas bort och sorteras och lastas och köras till tippen eller till hennes nya lägenhet. Han kom hem dagen innan julafton och julen förflöt i sakta mak inga släktningar bara vi. Det var så skönt men oron gnagde i magen: var detta sista julen?
cellgiftsbehandlingarna återupptogs.. 

Med våren kom beskedet att cancern inte vuxit mer utan t o m gått tillbaka lite. Livet började kännas normalt, det blev liksom lite lugnt, man kunde andas t.o.m planera lite längre än 1 dag i taget. Våren blev sommar och vi fick en fin sommar tillsammans alla,Det var det som S hade längtat efter att få en fin sommar ihop, Vi var ute med båten och vi var på Rörtången, visserligen var vädret inte det bästa men det gjorde mig inget det var som att komma till ett andningshål.Det fanns inget att göra mer än att läsa, spela spel, promenera och njuta och det gjorde vi, Det kändes som vanligt som om sjukdomen Cancer inte fanns. men det gör det och det blev vi snart varse om......

Augusti-09: semestern slut, tillbaka på jobbet, skolan börjar alla återgår till det normala och ny röntgen som dessvärre visade att cancern återigen vuxit och dessutom kommit tillbaka i full styrka i lungorna. och nya tumörer upptäcktes. Beskedet kom som ett slag i magen... igen,,, Vi visste ju att det kunde bli så men ändå... Ny cellgiftsbehandling påbörjades denna gång med biverkan: håravfall. Då blir det så påtagligt, det syns på ett annat sätt. Peppa, stötta och komma med kloka ord, trösta på nätterna när ångesten kommer. Vad gör man när orden tar slut? mina ord räcker inte till?! 2 behandlingar hann han med innan nästa slag kom: lunginflammation, han var så dålig att han inte ens orkade ta sig ur sängen och in på toaletten. Jag fick bokstavligt talat hjälpa honom med det mesta. Pga av att han fick lunginflammationen så gjordes uppehåll i cellgiftsbehandlingarna.

2 månader efter insjuknandet har han inte återhämtat si, tvärtom.  Nu började han dessutom klaga på värk i ryggen som inte ville ge med sig, han (och jag) trodde att det berodde på lunginflammationen, han blev mer och mer krokryggig och går nu som en gammal böjd man Nya prover och ny röntgen den 23 dec visade att metastaser vuxit till sig i skelettet i ryggraden, dom andra djävlarna sitter där dom sitter bl a så sitter en tumör och trycker på luftvägarna så han har svårt med andningen.
Där är vi idag...... i väntan på en strålning som förhoppningsvis ska göra att värken och tumörerna försvinner i ryggen sen fortsätter cellgiftsbehandlingarna. Dosen med smärtstillande är ökad med 4 gånger.
 Hemsjukvården är inkopplad!

Är detat början till slutet,? måtte det gå fort!! Alla lider, att inte kunna "leva" när man lever är som en lång utdragen pina en smärta som hela tiden sitter i magen, huvudet och molar och molar, Den går inte över...
Det är det sista jag tänker på innan jag somnar och det första jag tänker på när jag vaknar. Det finns där hela tiden vad jag än gör,
Vad händer om jag inte orkar? Barnen mår jättedåligt och det är nog det värsta att inte kunna trösta att inte kunna blåsa på det och säga "det går snart över" ,för det gör det inte. Det allra värsta är framför oss, jag vet att det kommer  och jag vet inte hur jag ska förbereda mig! Kan man det?? förbereda sig för döden?

C orkade inte med skolan under denna tid  (hon gick i åk 8) och slapp göra prov, inlämningar och läxor detta har stått henne dyrt för nu när hon ska söka till gymnasiet så räcker inte hennes betyg och jag gör allt jag kan för att hjälpa henne. Hon kämpar verkligen på, hon har sin häst som hon älskar och sin pojkvän utan dom skulle hon gå under.
Jag vet att hon mår dåligt hon har magproblem och sömnproblem, koncentrationssvårigheter. Jag vet att hon är arg och ledsen men hon visar sällan det.
På Julafton skrev hon i sin blogg "jag hatar julen" och jag förstår henne!,
På julafton kom hon och ville att jag skulle krama henne- "det känns som om detta är sista julen tillsammans med pappa" -grät hon. vad säger man till sitt barn då? Dessutom är det julafton, en dag då man förväntas vara glad och nöjd.
Det pratas mycket om barn som har det svårt under julen och då syftas det nästan alltid på barn till missbrukande föräldrar men barn med "vanligt sjuka" föräldrar har det också svårt. Det behövs inte alltid en missbrukade förälder för att barn ska fara illa!!
Man har ont i magen, huvudet och i hela djävla kroppen.
Jag kunde inte blåsa och säga: "det går över gumman"

 Mitt upp i allt detta vill hon vara en vanlig tonåring med allt vad det innebär. Tur är väl det att hon har sin pojkvän som är ett otroligt stort stöd för henne, hon har även sin häst som hon älskar och som hon "pratar med ibland" 

Lilla E. har tagit allt relativt bra. Hon är väldigt mån om att alla ska må bra och hon har blivit en expert på att se till att hennes omgivning gör det. Hon är lite av en clown. Hon kan verkligen få mig att skratta och jag älskar henne för det (C med). E har reumatism och har lite vana av sjukhus och mediciner, det hjälper henne i detta tror jag. Hon är liksom bekant med miljön, hon tar sjäv mediciner, sprutor, får dropp mm och jag tror hon relaterar till sig själv mycket. Sen har hon nog inte förstått hur allvarligt sjuk hennes pappa är, och så ska det förbli, Jag har aldrig sagt rakt ut att deras pappa är obotlig sjuk i cancer och att sjukdomen inte går att bota. Om E vill ha den tron att han en gång kommer att bli frisk så ser jag ingen anledning att ta den tron ifrån henne. Verkligheten kommer att komma ikapp, det tar jag då.

Själv hade jag ALDRIG klarat mig utan min älskade syster som jag älskar och litar på till 2000%. Hon är min jourhavande medmänniska, min tvillingsjäl, jag vet att jag närsom helst kan ringa henne. Hon ställer upp för mig och mina barn så mycket hon kan (mer än hon borde). Jag önskar att jag kunde förklara för henne hur mycket hon betyder för mig, men det tror jag hon förstår. Jag har också haft otroligt mycket stöd av en kollega på jobbet och utan henne hade jag aldrig orkat jobba vidare, hon har gjort att det är kul att gå till jobbet. Att hon desstuom är sjuksköterska har inte gjort saken sämre hon har kunnat förklarat termer och saker för mig, jag har kunnat rådfråga henne och hon har stöttat mig.
Under förra julen så kom flera av mina arbetskamrater till mig med mat. Det var köttfärssås, köttbullar, bröd, soppor, grytor som dom hade gjort till mig och som jag kunde ha i frysen och bara ta fram kanske koka lite pasta eller potatis. Det underlättade för mig och barnen otroligt mycket eftersom jag under denna tid inte kanske var den mamma som man vanligtvis kan förvänta sig.

Grannar som hjälper till med saker som ex snöskottning är fantastiskt, eller tar hunden på en promenad eller kommer med nybakade bullar är oxå så otroligt tacksamt, Allt detta har underlättat och gjort att saker har fungerat så bra som det ändå har.

Jag vet inte riktigt vad jag hoppas på i framtiden. Ibland vill jag bara ha det överstökat, låter jättehemskt och egoistisk men eftersom jag vet att det inte finns en framtid där S finns med oss, så är det bara en lång utdragen väntan, han lider, barnen lider och jag lider. Jag vet att han aldrig kommer att bli bra/ frisk.
Samtidigt så vill jag självklart att det inte blir så. Jag vill att det ska vara som förut.

Jag vill ringa honom och fråga: -ska du sko idag? -när kommer du hem? jag vill bli irriterad på att han aldrig är hemma utan bara jobbar hela tiden.
Jag vill kunna be honom fixa spolarvätskan på bilen eller fylla på luft i däcken.
Jag vill se honom i jobbarkläder, stor muskelös man med sitt lockiga hår och stora tjocka mage
Jag vill skicka honom till affären eller att hämta barnen?
Jag vill be honom fixa tvättmaskinen när den stannat,....
Jag vill be honom om hjälp......
Den tiden är förbi och jag/ vi måste försöka att inse det och acceptera det.

Men hur gör man???
Hur lever man när livet inte lever.......................................?

S fick för en vecka sedan en cellgiftsbehandling, den första på nästan 2 mån. och han är totalt utslagen, orkar inget och jag menar ABOLUT INGET han mår dessutom fruktansävrt illa och kan inte äta något, han orkar inte ens gå ut och kissa hunden.
Det enda han gör är att ligga i soffan och se på TV och sucka och pusta och tjosta.

 Jag hatar orden "jag är så trött... jag vet inte vad det är" när jag hör dom orden så måste jag verkligen TVINGA mig att inte säga något dumt. Det har bivit så att när dom orden kommer så säger jag ingenting istället låtsas som om jag inte hör dom, vänder mig bort och går......... Inte nog med att cancer är en hemsk sjukdom den gör så mycket annat med folk, tar fram sidor hos oss alla, drabbade som närstående som man inte trodde fanns och man kan häpnas över att dom sidorna fanns hos en.

Jag skriver som min dotter: JAG HATAR DIG DIN DJÄVUL, CANCER HELVETE.
hur kunde du komma och förstöra allt?,
med vilken rätt?
varför vi?
varför någon?

Usch jag har svårt att sova, och det är så jobbigt.. Idag känner jag mig verkligen trött har väl sovit 14 timmar på 3 dygn kanske. Men nu är det helg!!!!!!! och då vill jag sova, handla nya gardiner till köket, shoppa lite kläder kanske, sova och sova. Igår kväll snackade jag med min syster på FB och om det är någon som kan få mig att skratta och glömma allt elände för en stund så är det min syster. Hon är så jäkla fyndig och har så rappa kommentarer. Det är så härligt lilla syster yster..... Till henne kan jag spy, kräkas och klaga och verkligen spygalla och det gör liksom inget. hon bara tar emot (ibland säger ´hon faktiskt ifrån).. Efter det samtalet så gick det lite lättare att hänga upp tvätten kl 23.15 och stoppa i en ny maskin..

Asså på mitt jobb är vi i desperat behov av arbetskraft, Vi som är kvar går på knäna och man vill dra ner ytterligare, vad chefen då inte fattar är att det måste synas någonstans men nej då servicen ska vara likadan som innan då vi var 2 man till???? hur ska det gå till undrar man ju då? Jo man anställer nån..... Men se det går inte! varför? ja det kan man ju undra. Eftersom jag jobbar på en kommunal gymnasieskola så är det inte bara till att anställa vem som helst, foörst måste det dras i långbänk 2 månader, man ska leta för att se om det finns någon övertalig någonstans och om det inte finns någon som passar så måste man se till att det gör det och det tar tid. Istället för att som i mitt fall, där jag har en i detta fall en syster som är långtidsarbetslös och vill inget annat än att ha ett jobb. Hon gör allt som man ska enl. alla invecklade regler, går på möten hos AF mm mm söker jobb och även försöker på egen hand fixa studiecirklar mm. Då kan man ju tycka att: Åh vad bra här finns en som kan komma på studs och bli anställd om inte för alltid, så åtminstånde ett tag. MEN NEJ DÅ då sätter AF käppar i hjulet för då är det helt plötsligt inte ok och från kommunenens sida så är det inte heller ok därför att hon inte är "övertalig"....... Är det konstigt att folk är arbetslösa??? MEN om AF skulle erbjuda min syster jobb i Kiruna så måste hon ta det annars riskerar hon att bli utan A-kassa, men om hon ordnar jobb själv så är det hur krångligt som helst..... Undrar om AF själva kan sina regler?

Hahaha... I tisdags var jag och tränade Pump, igår tränade jag 45 min core Det var jätte skönt och jag tog det lite lugnt har ju inte varit där på ett tag. Men jag kom på mig att jag tittade på klockan....hm, vad betyder det??? Men det kändes osom om coren aldrig tog slut oc när den gjorde det ville jag ha mer.... Nåväl ska försöka tjuva till mig timmar i veckan igen som är mina, en god ide är faktiskt att försöka hinna på morgonen innan jobbet. Tror faktiskt jag ska köra på freag morgon och komma senare på fredagar det är ju ändå konferenstid då... Känner mig duktig....

I natt drömde jag att jag förlovade mig med en av våra lärare med sign Mo??!! (för er som vet)men snälla nån..... dessutom var Stefan (C:s kompis pojkvän!!)oxå med i samma dröm. och konstigt nog så¨var jag tveksam när jag skulle kyssa Mo om det verkligen var detta jag ville?!! nähä oj då Det var värsta förlovningsfesten?!! snälla nån hur kunde det bli så. jaja man styr inte över sina drömmar som tur e. .....eller gör man det? försöker dom säga nåt??? i så fall vad???

Nu ärsnart denna söndagen till ända. Idag har jag varit uppe sedan halv 7. E hade 2 handbollsmatcher idag en startade kl 09-00 den andra kl 09.50 som dom vann båda 2. Sen bar det iväg till Fars Hatt där det sedvanliga EKA festen var,alltid lika trevligt. (nja..ok då¨). Sen gick jag en promenad med hunden och sen kröp jag ner i soffan med en filt och somnade 1 timma, fast jag borde ha plockat bort julen, ni vet allt pynt, tomtar och adventsstjärnor och julstakar. Men "skit i det" sa gubben det gör jag i veckan. Tja det kan ju vara skönt för honom att gå och plocka med- Sen vid 7 bär detivägtill stallet för kvällsfodringen sen ska vi titta på flickan som lekte med elden.MYS

Va inne i stan idag och skulle byta ett par skor, me konstigt nog så kände jag inte för att köpa något annat what so ever. Jag gick runt och provade lite men nä.... inget passade och jag hade helt enkelt ingen lust. Det är väl märkligt hur det kan vbara så att när man inte har pengar då hittar man hur mycket som helst och när man har pengar så hittar man ingenting,,,, Tråkigt tycker jag.=( blä blä blä Jag håller på att skriva om det senaste årets händelser och det mina vänner blir en lång läsning när jag väl publicerar den. helt naket och ärligt

idag har varit 2:a dagen på jobbet efter helgerna.. Skönt att börja jobba igen och slippa vara hemma (hemskt men sant) Det är svinkallt ute och blåsigt. idag är det fredag tror jag ska köpa lite vin på vägen hem. Gubben har varit på Sahlgrenska och fått sig en dos uran (cellgift) så jag vet inte hur det blir med maten idag bäst att dricka vin då=) Imorgon MÅSTE jag verkligen byta skorna har dragit på det så länge hm en tur till stan skadar nog inte. men varför hittar jag inte på rean????

Ja... flickorna vann alla sina matcher och gick till final. En final som var hur cool som helst. Flickorna fick springa in i hallen till nedsläckt och spotlighs och rök och hög musik sen blev dom presenterade en och en... sen följde en spännande match som som sorgligt nog förlorade, Men dom har gått igenom hela cupen utan en enda förlust och ska man nu förlora så är ju finalen helt ok.... Medalj blev det också...

Idag var jag ledig... tja ledig och ledig, jag har
-plockat och plockat
- färgat håret
-duschat-
-plockat in 3 maskiner tvätt
- hängt upp 3 maskiner tvätt
-gått promenad med hunden
 och när jag vid kl 14.00 somnade i soffan efter en RÅKALL  promenad med hunden så ringer Lotta från stallet och meddelar att hästen har fått en spark i huvudet och ett stort jack vid ögat... jo då på med termosbyxor och  mössa och  vantar igen. och skotta fram bilen och upp till stallet där C redan befann sig.

1000 kr fattigare bara så där:. ringa veterinär som turligt nog kunde komma ganska snart och så blev hästen drogad och sydd 5 stygn.  och jag blev 100kr fattigareStackarn där stod han och sov helt medvetslös och reagerade inte på nåt... faktiskt ganska hemskt att se..

ska snart upp igen och kolla till honom.....

Nu 'är det handboll för hela slanten ialla fall dom 3 dagarna som följer. Idag var det samling 06.30 i Kungälv. en helt omänsklig tid men det gick det oxå. Ok väl i Torslanda
7.15 en sSöndagsmorgon och 18 grander kallt så är inte hallen öppen.. Hur kul var det på en skala?
nåväl vi åt vår medhavda frukost i bilen och tro mig kaffet har nog aldrig smakat så gott.
Sen när det väl började så gick det hur bera som helst, Flickorna vann alla matcher... jättekul fast det är mycket väntan emellan men jag slapp vara hemma ialla fall på gott och ont.


F98 i final i TAIK-blixten

heja Flickor 98

ni är så bra

Jaha så var det 2010. inget särskilt med det förutom att man måste komma ihåg att datera rätt. Igår kväll fick jag många gott nytt år hälsningar via sms. Det enda jag hade lust med var att stänga av telefonen. Jag och E var ute och tittade på fyrverkerierna bland annat när grannarna sköt sin "bomb". Jättefin att titta på.... Jösses vad folk smäller... inga pengaproblem då inte.. Hunden är väl inte så skott rädd men han reagerade faktiskt, han gick omkring och kom inte till ro någnstans och när jag skulle kissa honom då var kl 00.30 och fyrverkerierna hade tystnad. . Trodde jag, vi hann knappt ut förrän det började igen och han kunde inte ens komma till ro och få natt kissat stackas hund. C firade nyår tilldsammans med pojkvän och kompisar Jag är så oändligt tacksam över att dessa ungdomar itne använder vare sig sprit, drogereller tobak. Jag hoppas om jag ska önska mig något inför 2010 att det förblir så. Så många som vaknar och har värsta baksmällan idag. och ångest över att ha gjort något dom ångrar eller över att dom inte kommer ihåg vad dom gjort. ja ja välkommen år 2010 !! 333